Äntligen någon som vågar diskutera ”Min kamp” (Ulrika Milles DN 19/6). Ett projekt som vid utgivningen borde ha skärskådats minst lika tufft som Lars Noréns dagbok.
För det rör sig om ett storverk. Vilken författare! Karl Ove Knausgård får bokstäverna att sjunga. Till exempel när han i första delen sida upp och sida ned skriver om skurning så att man som läsare blir djupt indragen i en urinstinkande, slemmig och köttig kamp om själva livet, en förnyad dionysisk performance från antiken eller från 1960-talet.
Eller när han i andra delen (som är svagare) skriver om hur hustrun Linda likt ”ett djur”under våldsamma bröl föder fram deras barn som en liten säl. En orgie i närvaro.
Ja, jag ryser till och med av dramat när flottet och äggulan parar sig med rostbrödet eller när farmodern pickar i sig maten och det kommer något spetsigt och gnagaraktigt över henne. ”Varje gång hon rörde sig kände jag en pust av kiss.” Så minns jag det i alla fall. Som om det vore fråga om en popmålning med galet uppförstorade porer av Chuck Close.
Men varför läsa tusentals sidor om det som jag själv tycker är urbota trist att göra? Det här är en förnyad diskbänksrealism. Men Karl Ove Knausgård har ett så töjbart språk att man gapar och fastnar. Han är makalöst fysisk i sitt skrivande. En kroppskonstnär i kamp mot samtidens förnuft och allt som luktar postmodernism.
Spännande är också att han utvidgar det klassiskt manliga författarreviret till så ”kvinnliga” områden som hemmafruångest, blöjbyten och matlagning. Det är härliga sidor att försjunka i. Men man kan förstås också betrakta tillvägagångssättet som en kolonialisering. En historiskt beprövad metod för den som förlorat mark och vill överleva.
Idémässigt är Karl Ove Knausgård en klassisk Primitivist. En som skäms för svaghet och dras till ”det verkliga”, till förmodernismen, till hjältar, blod och jord och vill få oss tomma kulturvarelser att åter lukta, känna och lida. Så gråter också huvudpersonen i ett kör.
Att det handlar om urgamla, blott till botgöring förklädda, maskulina riter är uppenbart. Och nu ligger de åter så rätt i tiden. För det är just manligheten som fått problem och måste söka nya identiteter. I den situationen har man även tidigare gått tillbaks till arkaisk manlighet och sökt känsla, närvaro och helighet.
Och när också Karl Ove Knausgård börjar beundra indianer är cirkeln sluten. Mönstret är detsamma som under den klassiska manlighetskrisen i början av 1900-talet när kvinnorna började röra sig mot männens planhalva.
Historien bjuder på en hel arsenal av färdiga grepp att ta till i en omvänt heroisk manlig författarstrategi. En tradition som så väl förvaltats av både D H Lawrence, Gauguin, Henry Miller och Lars Norén, före Knausgård. Och som han både öser ur och vidareutvecklar.
Jag blir ofta berörd och tycker att han är suverän när han blottar sig. Men visst är det en metod, och vi har sett den tillämpad förr. Likt Rousseau blottar han sig bara skenbart. I samma veva som han, den norske vilden, bekänner sin klunsighet upprepar han att folk finner honom vacker och invaderar med sin smartness nya domäner.
Och samtidigt som han älskar sin kvinna och sina små barn och med alla sina svagheter ställer ut sig spritt språngande näck på torget spottar han ur sig kritik mot hemmamannens liv och det förmjäkade, i pseudodemokrati förvekligade svenska samhället.
Detta till allas jubel.
Styvt gjort. Balansakten och närvaron är konstverket.