En fråga som jag bar med mig från seminariet "Unga Klaras arbetssätt - en otidsenlig lyx?", med anledning av att Stadsteaterns experimentella scen Unga Klara är hotad: Genom alla år av internationellt banbrytande barn-, ungdom- och vuxenteater - "Medeas barn" "Hitlers barndom" "Affären Danton" eller "Det allra viktigaste". Hur ofta har det hänt att publiken efter föreställningen kommit fram och bett om mindre? Mindre samtida ämnen? Mindre genomarbetade scener? Mindre noga undersökt skådespeleri? Har det någonsin varit ett problem för teaterpubliken? Att det liksom blev för mycket?

Man kan inte göra vissa bra saker, på samma sätt - men med färre resurser. Det är säkert inte bara kulturen som dragit den slutsatsen i tider av nedskärningar. Kanske kan man hos Unga Klara - där det under lång tid byggts ett särpräglat rum för kommunikation - finna en modell att exemplifiera utifrån.

När jag hör konstnärer som Mattias Andersson, Anna Takkanen, Cilla Thorell m fl, vilka ser Unga Klara som sitt universitet, beskriva den "lyxiga" arbetsprocessen kan jag nämligen lätt måla upp det i termer som skulle göra Johan Staël von Holstein lycklig. Det är flexibelt, kommunikativt, spetskompetens på alla områden, men inga konstnärliga egon får sätta sig över den pragmatiska funktionen. Föreställningarna måste kommunicera, referensgrupper bjuds tidigt in för att se repetitioner. Att vara i nuet med sin publik är högs­ta prioritet, liksom att snappa upp nya tendenser. Allt det där skulle lika gärna kunna vara ett exempel på kreativt entreprenörskap! Sen finns en avgörande skillnad. Här kommer kulturpolitiken in.

Unga Klara har gjort en stor del av sina föreställningar för en publik som inte är särskilt köpstark, barn och ungdomar. Det är en kulturpolitisk vision att alla barn som kommer till Unga Klara, ska kunna ta del av den sortens kvalitet. Här finns alltså ett val att göra för politiker likaväl som konstnärer.

Vilken vision ser vi för kulturen? Är den till för alla, eller för några? För hur mycket vi kulturutövare än svänger oss med marknadens termer, så blir vi ingen nyliberals dröm. Och lika intressant som det må vara för vissa konstnärer att snegla mot det kommersiella, lika viktigt är det att också att försvara de gemensamt ägda plattformar som byggts upp. När de nu raseras försvinner mötesplatser som ligger utom räckhåll för det genomkommersialiserade för alltid.

Att ta del av något kulturellt som inte har en kommersiell avsändare är en lyx. För vilka ska den lyxen vara tillgänglig?
Kulturpolitiken måste pånyttfödas, inte rivas ner och raseras. Jag tar ställning mot föreställningen att marknaden är en superkraft som klarar allt. Ändå kommer jag ur en generation som var livrädd för att det vi sa skulle ha någon tydlig politisk avsikt, och det jag oftast hör nu som beskrivning på ett bra samtidsdebatterande verk låter ungefär så här:

"Det är så bra, det gestaltar ett problem utan att skriva någon på näsan vad man ska göra åt det."

Det där är en estetisk uppfattning. Så kan man hantera sitt konstnärskap och det med full rätt, tycker jag. Men så kan man inte tackla en kulturpolitisk strid.