”Vad gäller arbetslösheten har vi redan försökt med allt”, suckade den franske presidenten François Mitterrand i en tv-intervju i början av 1990-talet. I efterhand ter sig hans ord som en symbol för den dystra stämning som hade lagt sig över Europa efter de två oljekriserna (1973 och 1979): den höga tillväxtens tid var förbi, utanförskapet bet sig fast och statens ingripanden mot arbetslösheten syntes verkningslösa. Överallt slog krisen till selektivt, hårdast mot lågutbildade, unga och invandrare, ofta även mot kvinnor.
Så formade sig under 80- och 90-talet en ny, segregerad arbetsmarknad där bara de högproduktiva får plats och där chansen att få ”ett bra jobb” bestämmer de sociala klyftorna. Det handlar om mer än insiders och outsiders: den franske sociologen Jean-François Dubet har föreslagit en finare uppdelning utifrån anknytningen till arbetsmarknaden: de konkurrenskraftiga, de beskyddade (offentligt anställda med anställningsgaranti, privatanställda i vissa stora företag som ”av tradition” inte friställer), de otrygga (les précaires) och de uteslutna.
De otrygga står inte utan jobb, i alla fall inte hela tiden. De befolkar den låglönesektor som har vuxit snabbt i Frankrike sedan 1980-talet. De hotas mindre av fattigdom än de arbetslösa men risken är ändå påtaglig: den senaste mätningen från 2005 gav vid handen att 3,7 miljoner yrkesaktiva fransmän hade en inkomst under fattigdomsgränsen (60 procent av medianlönen för den aktiva befolkningen i sin helhet). Det vill säga 15 procent av arbetskraften – en hel del, men mindre än i USA (25 procent), Storbritannien (22), Tyskland (21) och Nederländerna (18 procent).
Bilden blir ljusare om man räknar med den buffert som familjen utgör: om sambon tjänar tillräckligt för att ”lyfta” hushållet över fattigdomströskeln försvinner också de lågavlönade ur statistiken. Men oavsett vilket mått man väljer har risken att falla i fattigdomsfällan trots att man jobbar ökat på 2000-talet.
En typisk fransk lågavlönad lever på Smic – den lagstadgade minimilönen, 1 091 euro efter skatt för en ensamstående. Har han tur att jobba heltid lyfter det honom väl ovan fattigdomströskeln (817 euro). I ett land som Frankrike, där fackföreningerna är svaga (7 procent av de anställda är med i facket) och saknar kontroll över löneutvecklingen är Smic de lågavlönades enda skydd mot trycket nedåt.
För Frankrike hade ju inte riktigt testat allt – Mitterrand hade glömt det liberala svaret att vem som helst kan sälja sin arbetskraft så länge priset är rätt. Det är också så många ekonomer ser på saken sedan 1980-talet: orsaken till arbetslöshet ligger i en ”rigid” arbetsrätt och ett alltför högt ”lägsta pris” på arbete, i form av minimilöner inskrivna i lag eller kollektivavtal.
I USA har minimilönen alltid legat betydligt under fattigdomströskeln. I Europa har den satts under press men hållit stången; på 2000-talet har den rent av ökat nämnvärt. Därför kan franska lågavlönade lyckligtvis inte jämföras med amerikanska working poor. Men Smic är ett tveeggat vapen: samtidigt som den skyddar har den blivit en norm för lönebildningen för hela låglönesektorn (antalet smicards uppskattas i dag till 4 miljoner eller 17 procent av arbetskraften). Och den relativa trygghet den erbjuder är ofta målet, snarare än startpunkten, i den lågavlönades bana.
Det är detta som slår en vid läsningen av ”Low-Wage Work in France” (2008). Författarna, en grupp franska forskare ledda av ekonomerna Eve Caroli och Jérôme Gautié, har träffat fabriksanställda från livsmedelsbranschen, sjukvårdsbiträden, städare på hotell, kassörskor i varuhus, telefonister i callcenter. Studien visar att arbetstempot ofta är extremt uppskruvat och arbetsrelationerna i regel dåliga. Men framför allt att kampen om ”ett bra jobb” bland de otrygga blir en fråga om ”en bra minimilön”. Vad det handlar om är en djup klyfta mellan tillfälliga medarbetare med rätt till några strötimmar och fast anställda: den lågavlönades karriär handlar om att byta status från det första till det andra. Att komma dit tar mer än en eller två provanställningar; ofta rör det sig om tre till åtta år, med en rad mellanstationer. I början erbjuder företaget en rad oregelbundna, kortvariga jobb. Med tiden blir arbetstiderna bättre och arbetsinsatserna längre. Så småningom får den anställde en äkta provanställning, som i bästa fall fullföljs med ett fast kontrakt.
De mest extrema exemplen hittas bland de okvalificerade jobben på statliga sjukhus, där man varje morgon kan se hur det anländer en ny grupp ”nyrekryterade” vars kontrakt löper ut samma kväll. En del kan hoppas på ett nytt kontrakt nästa morgon, andra får vänta. De står alla i kön till ett fast jobb: när ett sådant blir ledigt rekryteras oftast den som varit med längst. Liknande ”kösystem” är vanliga på franska hotell och i livsmedelsindustrin, som använder sig av det som ett slags utdragen selektionsprocess. En företagsledare erkände öppet att företaget ordnade ett ”hinderlopp” på två, tre år för att kora fram de bästa kandidaterna, och motiverade det med hur svårt det är att avskeda någon när han väl blivit fast anställd.
Frankrike är inte ensamt att tillämpa den lagstadgade minimilönen; den finns i 20 medlemsländer, från 0,71 euro per timme i Bulgarien till 9,49 i Luxemburg. På många håll har den seglat upp som ett valtema inför EU-valet: facket vill höja den som en del av stimulansåtgärderna, arbetsgivarna menar att den måste sänkas för att rädda jobben. Utan tvekan bör den inte sänkas. Visst kostar ”lönegolvet” i uteblivna arbetstillfällen, men som fallet USA visar är priset för en ”golvlös” lönemarknad ännu högre: en växande klass av ”äkta” working poor blir då en normal del av arbetsmarknaden (vad våra flexibilitetsprofeter glömmer är att social mobilitet är klart högre i Västeuropa än i USA).
Men ”Low-Wage Work in France” visar att otryggheten är mer komplicerad än så: många franska smicards lever i fattigdom även om timlönen är korrekt (8,71 euro), helt enkelt därför att de låses in i ofrivilliga korttids- och deltidsjobb. I synnerhet har kvinnorna fallit i den fällan – var fjärde fransk ensamstående mamma lever i dag under fattigdomsgränsen. Kampen mot den sortens fattigdom kräver en mer effektiv offentlig sektor (till exempel en dagisplats för alla barn och inte bara för ett av fem, som i Frankrike). Men framför allt krävs arbetsrelationer som bygger på förhandling: flexibla arbetsformer kan utvecklas på andra sätt än genom dagsverken.