Anna Politkovskaja såg ofattbart mycket ondska i Tjetjenien, men för henne fanns inga entydigt onda eller goda människor. En av hennes sista publicerade artiklar i Novaja Gazeta (som vi här publicerar något förkortad) är ett exempel på det. Hon berättar om en motsägelsefull tjetjensk officer, Buvadi Dahijev, vice befälhavare för OMON, inrikesministeriets fruktade specialtrupper. Dahijev dödades i en strid nära gränsen till Ingusjien den 13 september. Därmed ansåg sig Anna Politkovskaja ha möjlighet att berätta saker om Dahijev som inte kunde sägas under hans livstid. Bland annat hur han hjälpt henne ur svåra situationer och även hjälpt änkor till dödade gerillamän.
----
Buvadi var en speciell personlighet, han var som sammanflätad av motsägelser och bestod av två halvor. Jag associerade till Chrusjtjovs gravbyst i Novodevitjikyrkogården, hälften svart, hälften vit. Såg man honom från ena sidan var Buvadi en säkerhetsman bland säkerhetsmän, som det finns så många av i Tjetjenien, en officer i de proryska så kallade kraftstrukturerna. Han var principell anhängare av en absolut prorysk linje, att Tjetjenien bara är en del av Ryssland. I det andra tjetjenska kriget slogs han mot Maschadov och Basajev och för det blev han dekorerad med ryska medaljer och ordnar.
Han var ibland ytterst grym. Jag ska kalla saker vid deras rätta namn: i det tjetjenska OMON är det inte fråga om barnlekar och godisutdelning; där arbetar man genom att skjuta, och man skjuter för att döda innan de andra dödar dig.
I augusti, under mitt sista möte med Buvadi i Groznyj, satt han och tuggade ilsket på en saftig vattenmelon. Han försökte avsluta ett samtal om en tjetjensk student, Alichan Kulojev, som OMON gripit, men sedan hade han försvunnit spårlöst. Nu ägnade sig hans mamma, pensionären Aminat Kulojeva, åt att fara runt Tjetjenien tillsammans med andra mammor och vädja till alla att lägga ett gott ord för deras söner inför Buvadi. Kanske han talar om var hennes son är och jag försökte också lägga ett ord för honom. Men Buvadi teg. Det fanns en student, nu finns ingen student.
- Nej, han var inte skyldig till något, sade Buvadi.
- Men varför släpps han inte?
Buvadi teg och fortsatte att slita i melonskalet.
Men å andra sidan var den brutale Buvadi lika ofta liksom mjuk, medan många andra aldrig var mjuka. Alla tjetjenska säkerhetsmän kan delas in i de som funderar på hur de ska döda och de som för länge sen har slutat tänka. Buvadi försökte förstå den som han hade i sikte. Och det räddade livet på många, även bland de till synes hopplösa i den tjetjenska köttkvarnen.
I trängre tjetjenska kretsar var Buvadi känd som en människa som räddade stupade gerillabefäls änkor, vilka annars var predisponerade att bli utrotade som potentiella shahider (självmordsbombare). Efter att änkorna greps tog Buvadi hem dem till sig, vilket han inte hade någon rätt till. Han gav dem mat, men dessa redan utbildade i självmordsattentatens konst vägrade till en början att äta fiendens mat. I början sade de: "Låt mig bara dö för min man." Men efter ett par dagar ändrades situationen, och steg för steg "omskolades" kvinnorna, några tog av sig sina slöjor, och de började inse att de också var mödrar med barn att ta hand om. Buvadi ordnade ställen för kvinnorna att leva på, i Tjetjenien, i Ryssland.
Vid ett annat tillfälle talade Buvadi om unga, 14-16-åriga gerillapojkar, och hur synd han tyckte om dem.
- Vi omringar dem, och de vet att de snart kommer att dö, och jag hör över kommunikationsradion om vad de talar om. Jag tyckte synd om dem, som om självmordskvinnorna. De har inte alls fått leva, inte sett någonting. Så många gånger som de ropat till mig: "Farbror låt oss dö!" Och jag lät dem spränga sig till döds, eftersom jag visste vad som hände om vi tog dem levande."