Humanisterna och Gud
Inger Edelfeldt: Är det konstigt att man längtar?
Publicerat 2009-07-12 09:59
"Maria Magdalena i begrundan" av Ludovico Carracci (1555-1619).
Finns Gud? Det beror på vad man menar. En del ser religionen som roten till allt ont, andra som källan till allt gott. Men det finns faktiskt en plats där förnekarna och de troende kan mötas, skriver författaren Inger Edelfeldt.
Inger Edelfeldts lästips
För den som är intresserad av att läsa om icke-aggressiv dialog rekommenderar jag böcker av Marshall Rosenberg (grundare av Non Violent Communication, en metod som är oavhängig av politisk eller andlig inriktning).
Eller läs Thich Nhat Hanh – zenbuddhist, fredsaktivist och poet som 1967 nominerades till Nobels fredspris av Martin Luther King (läs till exempel ”Calming The Fearful Mind” utgiven av Parallax Press).
För den som är nyfiken på framväxandet av alternativa bilder av Gud/andlighet, rekommenderar jag Neale Donald Walsch, i synnerhet ”Morgondagens Gud”, utgiven på Damm förlag.
Eckhart Tolle är ett annat tips.
Humanisterna och Gud
Diskussionen om religion och samhällsskick har haft en olycklig karaktär av ställningskrig. Personligen finner jag samtalet om ett religiöst präglat eller sekulärt samhälle fullständigt möjligt att föra, medan det gräl om ”Guds icke-existens”, som samtalet tenderar att kantra över i, blir ett slags återvändsgränd som gör dialog omöjlig. Jag ska förklara varför.
Först ska jag klargöra min egen preferens beträffande samhällsskick: jag lever helst i ett sekulärt samhälle med religionsfrihet. Inte i ett ”religiöst” samhälle, om man med det menar ett samhälle där vi tvingas delta i vissa ceremonier, buga för vissa heliga auktoriteter och kommenderas att tolka existensen på ett visst sätt. Inte ens om den religion som predikas är god som guld, vill jag det. Detta för att jag är övertygad om, att man inte kan tvinga på individer hållbar existentiell livstillit eller genuin empati utifrån, med lydnadsbud från högre ort. Men inte heller vill jag leva i ett sekulärt samhälle där jag, för att betraktas som normalt fungerande, måste acceptera föreställningar som ”Gud finns inte” och ”endast vetenskapen kan fastställa vad som är verkligt”.
Om jag i detta sammanhang har någon föreställning om hur ett gott samhälle skulle se ut, så innehåller det i stället ett levande samtal om existensens öppna fråga, fört som en respektfull dialog, med en viss ödmjukhet inför begränsningarna i det mänskliga intellektet, och en viss förståelse för människors behov av vad vi försiktigt kan kalla ”en andlig dimension”.
Våra religiösa institutioner och knutpunkter utgör ett forum och ett nätverk som det vore synd att skrota, däremot kan man uppmuntra den ekumeni, öppenhet och vilja till nytänkande som redan finns.
För hur tänker man, när man rider till strid med fanor där det står att ”Gud inte finns” (vare sig man infogar ordet ”nog” eller ej). Jag kan bara utgå ifrån att man vill väl; så vilken längtan ligger bakom? Antagligen har man föreställningen att tron på Gud har orsakat en stor del av de krig, det förtryck och den omedvetenhet som människan har lidit under, och om man ”avskaffar Gud”, kommer mänskligheten helt enkelt att bli fredligare, samarbeta bättre och skapa ett bättre samhälle. En nog så lovvärd motivation, alltså.
Underförstått i detta resonemang ligger dock en antydan om att den som ”tror på Gud” är medskyldig till ett fördärvligt, förtryckande och fördummande samhällskick. Något som blir väldigt provocerande för en människa som själv har uppfattningen att just ”tron på Gud” kan skapa broar mellan människor, och därtill helhetsperspektiv, livsmening och fredlighet.
Det är bland annat därför det ställningskriget bara leder till värre försvarsattityder, och två ”fiendelag” skapas som kan fortsätta känna sig hotade av varandra, och anklaga varandra för onda avsikter eller omedvetenhet.
Jag antar att det första man måste titta på, om man vill förstå svårigheterna i diskussionen om Guds existens eller icke-existens, är vad man – bägge parter – egentligen menar med ”Gud”. När de diskuterande väl har lyckats förstå varandras föreställningar om Gud, och även har gjort sig en uppfattning om de djupare behov som ligger bakom de respektive föreställningarna, kan eventuellt dialogen börja.
Jag menar inte att vara ironisk här. Jag vill bara peka på språkets otillräcklighet, eller opålitlighet, och framhålla att vi ofta tror att vi vet vad andra menar med vissa begrepp – och sålunda fortsätter att slåss mot väderkvarnar. Två väderkvarnar, en med påskriften ”Gud finns” och en med etiketten ”Gud finns inte”, kan snurra på väldigt länge.
Nå, kanske hoppas någon icke-guds-predikant på att ”göra en Hedenius”; göra upp med gammalt religiöst förtryck och bidra till ett samhälle med större tankefrihet och individuellt ansvar. Vackert så. Men bilden av Gud ser annorlunda ut nu än den gjorde för bara ett drygt halvsekel sedan.
Faktum är att vi, samtidigt med den rädsla vi kan känna inför återkomsten av klickar av extrem fundamentalism inom de tunga världsreligionerna, också bör vara medvetna om existensen av en ”ny” gudsbild, både inom de etablerade religiösa institutionerna och inom ”nyandligheten”. Det är en gudsbild som ligger mycket långt från fundamentalism, förkrympande moralism och blind auktoritetstro, och som i stället bygger på ”gud som upplevelse” – av helhet, ansvar och förbundenhet mellan varats/existensens alla olika aspekter. En ekologisk medvetenhet ingår.
Det kan kallas en ”mystisk” upplevelse i så måtto att den har omvittnats av de mystiska grenarna av de olika religionerna. Samtidigt är den extrovert och pragmatisk eftersom den tenderar att skapa just det omvärldsansvar och den empati som kan behövas i omvälvande tider.
Människor som har haft och har en sådan upplevelse kan tveka att ta ordet ”gud” i sin mun för att det är så belastat; å andra sidan kan de också få lust att kalla den sådant som ”gudskraften” eller ”Gud”, helt enkelt för att begreppet ”Gud” är ett användbart tecken, en användbar symbol eller visare, då man syftar på liv- och meningsgivande kontakt med kreativ livsgåta.
Likadant med ord som ”religion” och ”religiös”. De är mångomfattande begrepp eller föreställningar som, i vissa av sina aspekter, är så förbundna med till exempel filosofi och viss psykologi, att man först måste precisera ganska noga vad man menar med exempelvis ”religiositet”, innan man ger sig på att försöka avskaffa den.
Om man vill avskaffa Gud bör man alltså vara medveten om vad man riskerar att kasta ut med badvattnet.
Vill man sedan fortsätta att diskutera ”Guds existens” ska man förstås också precisera vad ”existens” är – också det ett kärt gammalt tema. Själv lutar jag nog åt att företeelser kan ”existera” på olika sätt, på olika plan eller nivåer. ”Gud” upplever vi inte nödvändigtvis genom språket eller intellektet. Och ”existerar” våra drömmar och annat som sker på symbolnivån? Existerar våra tankar? Det är ett ytterst skakigt företag att försöka fastställa vad som ska räknas in under begreppet ”existens”, som vi vet.
Här skulle jag kunna förlora mig in i en massa metafysiska utgjutelser men det dyker upp en liten varningstriangel för min inre syn (förhoppningsvis även hos den filosofiskt lagda läsaren) och jag nöjer mig med att mena att det som tycks värdefullt att diskutera i stället för ”Guds existens” möjligen är följande fråga: Vilka grundbehov hos människor önskar vi att ett bra samhälle bör tillgodose? Vilka kan vi enas om, i en icke aggressionspräglad dialog? Hur kan man se till att så många av de inblandade som möjligt upplever sig tillräckligt sedda för att inte bli fientliga mot systemet? Sådana frågor, snarare.
Gissningsvis kommer den som ser gudstro som farlig snabbt att stå upp för behovet av tankefrihet. Och jag håller med. Om i den tankefriheten ingår friheten att ha ett öppet och intresserat förhållande till den andliga dimensionen. Som somliga vill kalla ”Gud”. Ganska många finner också den dimensionen fullt möjlig att kombinera med religiösa traditioner man känner sig hemmahörig i. Och, precis som inom politiken, kan man i den kontexten bete sig antingen som en despot, en påträngande predikant eller en öppet undersökande lyssnare. Vår förmåga att omfatta ”sanningen” med stort s gör vi nog bäst i att förhålla oss lite ödmjuka till.
Inte är det ett lätt tema vi diskuterar, när vi samtalar om ett samhälle där människor med delvis helt olika syn på religion och livsstil ska kunna känna sig sedda och trygga. Men jag tror att det åtminstone blir lite lättare om man inte först måste reda ut frågan om Guds existens eller icke-existens. Självklart kan man säga att hela konkarongen ”existerar”: Gud, Icke-Gud, den påtagliga verkligheten, drömmarna, köksbordet och tomheten. Man kan också vända på steken och säga att ingenting alls existerar. Alltså beroende på vad man menar med existerar. Det är ju på den lekplatsen filosofin utspelar sig.
Men när man har med människor och situationer att göra vinner man alltså mer på att fråga sig: hur ska vi bemöta varandra för att ingen av oss ska behöva bli påhoppad, idiotförklarad och låsa sig i försvar? Har jag förstått den andres känslor, behov och uttryck?
För om du längtar efter ett äpple och det inte finns något sådant att få hos mig, kan möjligen din längtan efter frukt, empatiskt bemött, tillfredsställas med ett päron. Men knappast genom att jag talar om för dig att du är en idiot som alls längtar.
Läs mer: En ansvarslös kampanj
Visar 1-10 av 67. Per sida:
@EF
Varför drar du upp skämtet Dawkins här? Att en evolutionsbiolog utan religionsfilosofisk skolning postulerar egenskaper hos något han försöker argumentera emot skapar liksom inget komplexitetsproblem.
@Jimmy
Har du överhuvudtaget läst Edelfeldts text? Den visar ganska tydligt på ofruktbarherheten hos en sådan dikotomi som du förespråkar utifrån din postulerade materialistiska världsbild. Att hitta på en massa strunt om hur andra människor bör se på det Högsta Väsendet verkar fullkomligt meningslöst.
@JacobM
Jag skulle mycket gärna vilja se hur du bär dig åt för att destillera fram det mycket märkliga påståendet "Gud är en låtsaskompis" ur artikeltexten. Du kan också passa på att definiera 'sanning', 'fantasi', 'är' och 'låtsas' när du ändå håller på.
Anti-anti-intellektuell agnostiker, 01:49, 21 juli 2009. Anmäl
Tack Inger Eedelfeldt! Äntligen ett sansat och med eftertanke och ödmjukhet balanserat inlägg i en debatt som i övrigt oftast utspelas på fåfängans arenor!
Upptäckte att sista meningen inte kom med i morse. Det skulle stått:
Som ateist accepterar jag troendes gudsbilder. Men jag ser problem, när den religiösa gruppen
uttalar sig för allas vår räkning och gör politiska anspråk.
Inga Lövgren, 17:29, 16 juli 2009. Anmäl
De gudsbilder jag hittills fått kännedom om, avvisar jag såsom ej rimliga. (=ateist)
Jag bejakar dock (evolutionära?) känslor som tillskrivs dessa andeväsen.
Hopp - inte om evigt liv, men att vi alla kan göra världen lite bättre.
Inre styrka - att klara av tillvarons svårigheter (inte ”prövningar”).
”Salighet” - Musik, lyrik, konst som ”lyfter”. Ljuvlig promenad längs stranden.
Kärlek - ”Gud är kärlek” sägs det numera. Men kärlek fanns nog före Gud.
För ett antal tiotusen år sedan, när det fanns olika gudagestalter i samma religion.
Flertalet av dåtidens människor måste rimligen ha älskat och tagit väl hand om de närmaste.
Annars hade vi inte funnits som mänsklighet.
De andliga känslorna har säkert haft stor betydelse för sammanhållning inom gruppen.
Starka ledare formade troliga världsbilder i en skrämmande värld. Då som nu.
Kända personer har på senare tid sagt t ex. ”Vi mår inte bra utan en Tro”, ”Man måste Tro, annars går man sönder”
Som ateist accepterar jag att troe
Inga Lövgren, 09:57, 16 juli 2009. Anmäl
@"bonden":
1) Det är allmänt bekant att emigranterna var kristna. Poängen, som du tycks missa, är att vi har en tradition av att kyrkan anser sig ha rätt att bestämma vad människor ska tro -- och att vi numera är inne i en reaktion på sådant förmynderi.
2) Jag talar om buddismen I SIN RENA FORM -- och du drar in TIBETANSK buddism! Om någon försöker "snacka bort" något är det väl du! Den tibetanska buddismen är en hybrid av buddism och äldre schamanism. Poängen, som du återigen missar, är att det finns religioner utan en traditionell personlig gudsgestalt -- något som jag personligen föredrar framför den småsinta och despotiska gud vi serveras i Gamla testamentet.
Torparn, 00:02, 14 juli 2009. Anmäl
En fråga till troende - Hur förklarar ni komplexitetsproblemet, som Richard Dawkins tar upp i en föreläsning? Evolutionen och fysikens lagar (i det mån vi håller på att få kunskap om dem) visar hur saker börjar från mycket enkla molekylsamlingar till komplicerade organism. Många religioner hävdar dock att en gud, som måste ha varit en fantastiskt komplicerad varelse, har skapat universum och människan. Vem har skapat denna guden, var kommer den ifrån? Det religiösa svaret på skapelsen leder bara till en ny fråga som man inte "bör" ställa. Skulle vilja höra hur dessa många "troende"/religiösa, som påstår sig vara utövare och försvarare av kritiskt tänkande förhåller sig till detta.
PS: För alla intreserade av denna debatt: http://video.google.com/videoplay?docid=-379100732 2683758535
EF, 23:52, 13 juli 2009. Anmäl
Låt oss med gud mena en mäktig övernaturlig varelse eller kraft. Det tror jag iaf att humanisterna åsyftar i sin kampanj. Du skriver att de kanske har "föreställningen att tron på Gud har orsakat en stor del av ... det förtryck och den omedvetenhet som människan har lidit under" och att de underförstått menar att anhängare till denne gud är "medskyldig till ett fördärvligt, förtryckande och fördummande samhällskick." Jag tror att de med sin kampanj helt enkelt vill upplysa svenska folket om att även om man tror sig vara ateist i ett sekulariserat land så påverkas man av "gud", och att man ska öppna upp ögonen och upptäcka exakt hur.
Solmaz, 16:27, 13 juli 2009. Anmäl
Angående vad som existerar eller ej: Jag tror inte alls att vi behöver vara så försiktiga som Inger Edelfeldt antyder. Antingen existerar något, eller också gör det det inte. Mina tankar existerar i den mån att de består av elektriska signaler i min hjärna, samma sak gäller för mina drömmar, även om signalerna kanske tar något andra vägar då. Något som inte kan ses, höras, eller uppfattas eller mätas på andra sätt, och som inte påverkar någonting i den fysiska världen över huvudtaget kan knappast sägas existera. Det gäller för gud. Alltså är det ytterst osannolikt att gud existerar.
Att hitta på en massa strunt om att "gud" skulle vara någon metafor för moral, kärlek, och andra positiva saker är naturligtvis helt meningslöst.
Vilken sund människa som helst kan vara god utan att behöva gud till hjälp, oavsett om han är en fysisk varelse i himmlen, eller endast en metafor.
Jimmy, 12:53, 13 juli 2009. Anmäl
Artikelförfattaren har rätt i att vi måste finna en sorts enighet om vad vi talar om. Vad är denna "Gud" vi diskuterar? Jag vill hävda att det är meningslöst att tala om någon "Gud" om denna inte också är "en gud" (eller om en "gudsomlig dimension" som inte också består av "gudar"). Allt annat är förvanskningar av ordet "gud" som endast skapar förvirring.
En "andlig dimension" då? Det är ett begrepp som jag köper. Jag tror (sic!) på skönhet, kärlek, nyfikenhet, kunskap, empati, frihet, harmoni o.s.v. Dessa är för mej vad som utgör den mänskliga "anden".
"Gud" är "en gud", att på påstå något annat är bara en retorisk dimridå.
Existerar då någon "Gud", det vill säga: någon gud? Detta och endast detta är vad frågan "Finns Gud?" kan handla om. Och då finner jag det förhållandevis lätt att konstater att: Ingenting talar för det. Alltså: Det finns ingen anledning att anta att det gör det.
JacobM, 12:24, 13 juli 2009. Anmäl
>>Torparn:
I tibetansk buddism finns - när du "kommit en bit på väg" demoner, andar och halvgudar m.m.
Det kan du inte snacka bort.
Buddismen är god så tillvida att den respekterar allt liv. Det gillar jag. Och ickevåldsprincipen. Men det finns en annan sida också som inte skyltas lika tydligt som dessa ovanstående oskyldiga sidor.
Bonden, 12:21, 13 juli 2009. Anmäl
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
