En alltmer utbredd uppfattning i Israel är att utrikespolitiska eftergifter är onödiga. Jag har hört släkt, vänner och politiker på allvar påstå att det inte längre spelar någon roll vad Israel gör. ”Vi får ändå alltid kritik från omvärlden.” Med denna både uppgivna och cyniska inställning tror sig israelerna slippa skuld och ansvar. Men uppgivenheten är allvarligare än så: den tenderar att bli en självuppfyllande profetia och spelar dessutom fienden i händerna. Det är min förklaring till Israels övervåld i samband med förra årets Ship to Gaza. Och jag är rädd för att det kan upprepas i år igen.
Jag är Israelvän, men också kritisk till Israels blockad av Gaza. Samtidigt skulle jag aldrig komma på tanken att ställa mig bakom Ship to Gaza. Jag ser inget hjältemod, snarare ett stort mått av narcissism och självbelåtenhet hos dem som nu viker ut sig i medier för ”den goda saken skull”. De påstår att de vill verka för humanitär hjälp till palestinierna. Men Ship to Gaza är ett utpräglat politiskt projekt som bottnar i en naiv och förenklad syn på konflikten. Därför kan de använda slagorden från förra året, trots att inget längre är sig likt i Mellanöstern.
Den arabiska våren – som snart fått hela världen att inse vidden av vilket förtyck människor i hela den arabiska regionen lever under – verkar inte ha påverkat arrangörernas världsbild.
I debatten om Ship to Gaza reser forskaren Mattias Gardell en viktig fråga: ”Har palestinier mänskliga rättigheter?” Det råder inga tvivel om att situationen i Gaza är en humanitär katastrof, även om den lättat något. Men det betyder inte att de saknar rättigheter. I själva verket äger just palestinierna i Gaza vad andra delar av arabvärlden bara drömmer om: fria politiska val.
Gardell och hans gelikar tycks bortse ifrån att 2005 gavs invånarna i Gaza en historisk chans att själva välja vilken framtid de ville gå till mötes. Tyvärr valde de en regering som vill begränsa individens frihet, inte minst kvinnornas, och som vill utplåna grannlandet Israel. Kan invånarna i Gaza helt frånsäga sig ansvar för den olyckliga utveckling som följde efter det demokratiska valet av Hamas? Kanske i Gardells ögon. Inte i mina. Jag har över huvud taget svårt för offerrollen. Både den som Gardell och andra tillskriver palestinierna i Gaza och den som israelerna uppmuntrar hos sig själva. Offerrollen invaggar människor i föreställningen att de slipper ta individuellt ansvar. I stället måste israeler och palestinier både mötas och bli bemötta med verklig öppenhet. Först då kan tillit skapas och freden få en verklig chans.