Den 23/1 publicerar DN Kultur en intressant artikel om Ingrid Vang Nyman – legendarisk illustratör till bland annat ”Pippi Långstrump”. Texten beskriver hennes genialitet och banbrytande originalitet, men också hur ”besvärlig” hon kunde vara i förhandlingar om avtal och arvoden. Så menade i alla fall Astrid Lindgren i sin dubbla roll som författare och förlagsredaktör på Rabén & Sjögren.
Artikelförfattaren Lena Törnqvist noterar hedervärt att hon saknar Vang Nymans egen version, eftersom ”de skriftliga spåren efter henne är få”. Men illustratörens perspektiv är vi fler som kan bidra med. För beskrivningen av Vang Nyman känns igen. ”Besvärlig” – smaka på ordet. Pröva sedan även begreppet ”girig”. Det sägs inte rent ut i de dåtida omdömena, men ligger ändå och guppar i underströmmen.
Men här borde nu i stället framhållas att Vang Nyman var en ensam föregångare i en tid när illustratörer saknade röst och organisering till stöd för sina intressen. Hon var en tidig och banbrytande försvarare av den självklara rätten till en stol vid bordet och en del i kakan. Samt till anständiga avtal och respekt för yrkeskunskapen. Vi äger precis som författarna rätten till våra verk. Vi är upphovsmän. Vi kan säga ja. Men vi kan också säga nej.
I dag delar författare och illustratörer ofta på royaltyn för böcker med hög illustrationsgrad. På 50-talet hade förlagsvärlden ännu inte förstånd om att behandla illustratörerna med samma anständighet. Vang Nymans och hennes kollegers dåtida villkor var i sanning urtida: full royalty till författaren med säkrad ersättning för all samtida och framtida utgivning – och så en liten nätt engångshacka till ”tecknaren”.
1952 krävde Vang Nyman 300 DM för en tysk utgåva av ”Kajsa Kavat”. Upplagan var 4.000 exemplar. Dessutom ville hon ha ersättning för eventuella tilltryck. 300 tyska mark kunde 1952 omräknas till 369 kronor och 90 öre. I dagens penningvärde motsvarar det ungefär 5.000 kronor. Det är inte en ersättningsnivå som kräver luktsalt. Den är snarast orimligt låg. Men den räckte till för att skapa djupgående konflikter.
Inte är det alls konstigt att Vang Nyman ville försöka utnyttja framgången kring Pippi för att jämna ut orättvisorna. Utöver ”besvärlig” måtte hon även ha varit ”stolt” och ”intelligent”. Man kan ana att hon redan tidigt insåg att hon med full kraft och delat ansvar gestaltat vad som skulle komma att bli en av efterkrigstidens självklara ikoner.
Tänk ”Pippi” – och notera den självständiga gestaltning som framträder för din inre syn. Pippi Långstrump är inte bara ”författad” – hon är även ”formgiven”. Hon har (som det brukar heta) ett tydligt ”varumärke”. Möjligen ville Vang Nyman ha en rimlig ersättning för sin insats i det bygget.
I artikeln läser vi också om hur Astrid Lindgren bannar Vang Nyman och larmar om hur förlagen räds henne på grund av (som hon skriver i sitt brev): ”dina osedvanligt höga anspråk” eller för att ”oskäligt försöka utnyttja ett övertag, när du har något”.
Intressant. De argumenten hör vi än i dag. ”Kära Ingrid Vang Nyman – hallå där genom decennierna! Du är en värdig förebild och inte den gnällspik och krångelmaja som din samtid ville göra dig till!” Just så vill man ju ropa nu när det återigen är nära nog omöjligt att försörja sig som bilderboksillustratör – och när redan närmast löjeväckande royaltynivåer stadigt sjunker.
Psykisk instabilitet är väl det sista man vill se hos sig själv och kollegerna – men däremot gärna lite mer ”besvärlighet”. Den hållningen verkar ju sund och intelligent.