Inkvisitorn
Publicerat 2007-03-29 10:03
Prästcelibat, renlärighet och mässor på latin - påven Joseph Ratzinger håller räfst i den katolska kyrkan. Nu har han också inlett ett korståg mot den latinamerikanska befrielseteologin, berättar idéhistorikern Amanda Peralta.
Under Karol Wojtylas långa påveperiod var Joseph Ratzinger Vatikanens store inkvisitor. Han fördömde och straffade betydelsefulla katolska teologer för deras "felaktiga och farliga" doktrinära tolkningar. Såväl Hans Küng som Leonardo Boff fick känna av hans stränghet och straffiver. När Ratzinger i sin tur valdes till påve började italienarna kalla honom för "il pastore tedesco", ett uttryck som betyder "den tyske prästen" men också "schäferhunden".
Den senaste månaden har il pastore tedesco handlat på ett sätt som bekräftar det riktiga i hans italienska öknamn. Än en gång har han fastställt prästcelibatets nödvändighet. Han har föreslagit att de internationella gudstjänsterna och även delar av de vanliga mässorna ska hållas på latin.
På prästseminarierna ska latinet behandlas som ett centralt ämne och till och med kyrkobesökarna ska lära sig be den vanliga bönen på latin. Man ska avstå från för mycket folk- och populärmusik i kyrkan och i stället gå tillbaka till traditionell kyrkomusik, i synnerhet till den gregorianska sången.
Frånskilda människor som har gift om sig får inte delta i nattvarden. Man ska bli strängare i synen på att dela nattvarden med andra kristna samfund. Summa summarum: kyrkan ska glömma bort att den på 60-talet höll ett konsilium som radikalt förändrade den gamla medeltida, reaktionära, eurocentriska självbilden. Ratzinger vill återställa kyrkan i samma skick som den var innan den "gode påven" Johannes XXIII ändrade riktningen och ifrågasatte den gamla ordningen.
Men det allvarligaste hittills är att il pastore tedesco har initierat ett nytt korståg mot befrielseteologin, den radikalteologiska inriktning som uppstod i Latinamerika på 60-talet. Den karaktäriseras av den etiska synen inför den så kallade strukturella synden. Fattigdom och andra sociala orättvisor bör bekämpas i praktik och inte bara i teori. "Ortopraxisen" bör ersätta kyrkans ortodoxi.
Det nya utvalda offret är Jon Sobrino, befrielseteolog från El Salvador. Ursprungligen från Baskien valde Sobrino att bli salvadoran. I El Salvador har han bott och arbetat de senaste 40 åren. Han är jesuitpräst, en av grundarna av UCA - Centralamerikanska universitetet - och medlem av prästgruppen som, tillsammans med två kvinnor, mördades i sitt hem av salvadoranska militärer 1989. De mördade var sex jesuitpräster, samtliga universitetslärare i ämnen som sociologi, filosofi och teologi. Sobrino överlevde för att han just då inte vistades i landet utan tillfälligt var i Thailand där han undervisade.
Teologen Sobrino har utvecklat en egen kristologi som han presenterar i flera olika böcker. Det råder inget tvivel om att hans teologiska tänkande successivt har växt ur hans livserfarenheter: från barndomen, då han föddes som baskiskt flyktingbarn i ett republikanskt Barcelona i kamp mot fascismen, från kriget i El Salvador med dess extrema ohyggligheter, från förföljelserna mot honom själv och hans religiösa bröder men framför allt från den extrema fattigdom och de orättvisor hans medmänniskor utsätts för.
Nu har två av hans böcker väckt inkvisitionens misshag. Det största problemet skulle vara att Sobrino för mycket framhäver Jesus mänskliga natur och samtidigt inte tillräckligt uppmärksammar hans gudomliga natur.
Sobrino har enligt inkvisitionen en tendens att anamma det gamla kristologiska kätteriet kallat för "assumptionism", enligt vilken Jesus först och främst var människa som sedan Gudssonen inkarnerades i. En annan och särskilt allvarlig felaktighet är att Sobrinos metod förvandlar "de fattigas kyrka" till en central kontext för teologin. Hans teser är enligt kritiken "antingen felaktiga eller farliga" och de kan orsaka "men för de troende".
För detta ska han straffas och straffet ska bli kännbart. Förslaget var att han förbjöds att undervisa vid alla katolska lärosäten. Dessutom skulle kyrkan vägra att ge sitt "nihil obstat" (ingen invändning) till Sobrinos publikationer.
Det intressanta är att när det började att ryktas om CDF:s beslut mot Sobrino blev reaktionen stark. Det räcker nog att söka i Google, där man under namnet Jon Sobrino hittar över 1 250 000 träffar för att förstå det. De flesta är indignerade protester mot Vatikanens angrepp mot Sobrino. Så stark har reaktionen varit att den åstadkommit något oväntat: kritiken mot Sobrino kvarstår, men det verkar som om han kommer att få en allvarlig varning men slippa själva straffet. Några tror att straffet kommer senare och ska utdömas av El Salvadors ärkebiskop som är en framstående medlem av Opus Dei.
En fråga som många ställer sig är hur man förklarar att kyrkan, som blundat inför prästernas pedofiliskandaler i USA, eller inför den katolska inblandningen i folkmordet i Rwanda, eller inför prästernas sexutnyttjandet av nunnor i andra afrikanska länder, kan blir så oerhört fördömande mot en mild teologilärare som skriver vackra böcker om de fattiga människornas betydelse för kyrkan. Och som förkunnar om flyktingbarnet Jesus, den fattige snickarsonen som levde bland fiskare och bönder. Han som vandrade och predikade i ett militärt ockuperat land.
Visar 0 av 0. Per sida:
Det finns inga kommentarer.
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
