I DN 31/10 får författaren Steve Sem-Sandberg besynnerligt nog klä skott för Elisabeth Åsbrinks bok om svenska prästers agerande med judiska barnflyktingar från Wien under kriget i en pågående debatt om fiktionens roll i historieskrivning. I brist på egna argument mot Åsbrinks framställning griper historikern Ingrid Lomfors efter i sammanhanget helt irrelevanta, långsökta invändningar mot Sem-Sandbergs roman ”De fattiga i Lodz” i dess engelska översättning. Simon Schama i Financial Times anser ju att varje skönlitterär skildring av Förintelsen är förkastlig. Så djupt får Lomfors alltså gräva för att hitta kritiska synpunkter på De fattiga i Lodz.

De utländska recensionerna har annars varit mycket positiva, i Süddeutsche Zeitung i Tyskland, i The Guardian i England, i New York Times Book Review, och nu senast i TLS (28 Oct) signerad historieprofessorn vid Yale University Timothy Snyder, vars avslutande ord tål att citeras då den säger något viktigt om den förment självklara skillnaden mellan fiktion och fakta, som diskussionen i DN gällt, i det här fallet med Steve Sem-Sandbergs konkreta roman som utgångspunkt: ”Romanen kommer nära, obarmhärtigt nära, den stora humanistiska litteraturens paradox: att människor betyder något, inte för att de tjänar någon annans historia, utan för att de har sina egna historier.”

Den goda romanen anvisar själv var gränsen mellan fiktion och verklighet går. Ingrid Lomfors bär i stället Adornos ofta missuppfattade och alltid ur sitt sammanhang ryckta ”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbari” som en sköld framför sig.