Mycket har jag genom åren anklagat Jan Guillou för: att han i sin självupptagenhet förväxlar verkligheten med sina fantasier, eller sin person med figurerna i sina deckare; att han var patetisk när han i Lektyr (nr 3/1969) utrustad med tidsenliga polisonger, en kamera och en kpist poserade i ett reportage från hans eget gerillakrig i gränstrakterna mellan Israel och Libanon; att han var cynisk när han i tv-programmet ”Rekord-magazinet” i oktober 1986 framställde romer som kackerlackor; att han saknar moral när han avslöjats som KGB:s uppgiftslämnare. Men jag har aldrig anklagat Guillou för antisemitism.
Nu får jag i Guillous artikel i gårdagens tidning veta att jag ”brukar” göra det. Han måste ha förväxlat mig med en figur han fantiserar om.
Guillou hävdade i SVT:s ”Babel” (8/9) att de tyska kolonisatörerna i Sydvästafrika var ”humanister”. De var också ”läkare med fantastisk omsorg”. Bland dem fanns doktor Eugen Fischer, som utredde frågan om blandäktenskap mellan svarta och tyskar, och förordade utrotning av ”denna underlägsna ras”.
Fischers erfarenhet från Afrika kom till användning när rasteorier blev Nazi-Tysklands officiella politik. Han själv blev rektor för Berlinuniversitetet och ansvarade för specialkurser för SS-läkare, bland dem doktor Mengele.
Det är sådana ”humanister” och ”läkare med fantastisk omsorg” (Guillous ord i ”Babel”) som åren 1904–1907 praktiserade Förintelsen på herero-folket i nuvarande Namibia.
Att, såsom Guillou gör i tv-programmet, förneka eller förringa dessa fakta kallade jag i min artikel för den värsta sortens historierevisionism.
Vad skall Guillou svara på detta? – hans ord finns ju där för allmänheten på SVT Play.
Enkelt: han höjer tonen och pratar om annat – det är hans vanliga sätt att bemöta sina kritiker.
Nu vill han i stället diskutera ”Israels ockupationspolitik” och mig som dess försvarare. Detta har naturligtvis ingenting med debattens ämne – den tyska kolonialismen i Sydvästafrika – att göra. Dessutom råkar jag vara kritisk mot den israeliska bosättningspolitiken, som jag menar utgör ett hinder för en lösning av den palestinsk-israeliska konflikten – en åsikt som jag har givit uttryck för i såväl denna tidnings som Judisk Krönikas spalter.
Men detta är ingenting som stör Guillous resonemang – hans världsuppfattning har sällan med verkligheten att skaffa.