Jan Guillous ”Brobyggarna” (recenserad av Kajsa Ekis Ekman, DN 7/9) är första boken i en serie historiska romaner med den gemensamma titeln ”Det stora århundradet”. Första delen omfattar åren 1900–1919, med första världskriget och kolonialismens härjningar i Afrika. Samma kolonialmakte – Tyskland och Storbritannien – som förtryckte och skövlade Afrikas folk förde ett lika skoningslöst som meningslöst skyttegravskrig mot varandra, i Europa.
Den bild Guillou vill att hans (förmodat) okunniga läsare ska tro på ger vid handen att de tyska kolonialisterna var ”the good guys” – de var, förklarade han i SVT 2:s Babel (8/9), ”humanister”. Detta till skillnad från engelsmännen, vilka Guillou beskrev som ”de mest vidriga, rasistiska, folkmordiska barbarer”.
Guillous bild av tysk kolonialism har ingen som helst täckning i den historiska verkligheten. Har han, som han påstår, ”läst in sig på tidig 1900-talshistoria”, kan han omöjligen ha missat hererofolket som nära på utrotades i tyska koncentrationsläger i Sydvästafrika, nuvarande Namibia, åren 1904–1907.
Det finns en röd tråd mellan de tyska kolonialisternas politik i Afrika – med såväl arbetsläger som folkutrotning på programmet – och den nazistiska ”slutliga lösningen” tre decennier senare.
Ämnet har utförligt behandlats av den tyske historieprofessorn Benno Müller-Hill. I sin ”Murderous science” (Oxford Univ Press 1988) ger han exempel på hur den ras- och utrotningspolitik som senare skulle komma att tillämpas på Europas judar redan hade praktiserats i de tyska kolonierna.
När man år 1893 såg sin makt hotad (då hererofolket föredrog brittiskt ”beskydd” framför tyskt) sändes en militär expedition till Sydvästafrika med det uttalade syftet att utplåna witbooisstammen och hererofolket.
Av de ursprungligen 80 000 herero överlevde endast 15 000 – de flesta dog i koncentrationsläger av misshandel och sjukdomar. Paul Rohrbach, chefen för den tyska Sydvästafrikanska bosättningskommissionen, skrev entusiastiskt i sin bok ”Tysklands världspolitik” om ”den vita rasens expansion” till priset av ”de värdelösa kaffrernas liv”.
Hannah Arendt skriver i ”The origins of totalitarism”: ”De afrikanska koloniala besittningarna blev den mest fruktbara grunden för vad som senare skulle bli en nazistisk elit. Här hade tyskarna sett hur människor kunde förvandlas till raser och hur ens egen grupp fick hävda en ställning som övermänniskor.”
Av någon anledning väljer Guillou att beskriva de tyska kolonialisterna som ”humanister och läkare med fantastisk omsorg”. Det är inte första gången som Guillou förväxlar sina fantasier med verkligheten eller sin egen person med hjältarna i sina agentdeckare. Men hans historieskrivning av tysk kolonialism är så falsk att den närmast ska betecknas som värsta sortens historierevisionism.