Föreningen Ship to Gaza förbereder sig för en ny aktion i slutet av juni för att, liksom för ett år sedan, ”på ett fredligt sätt bidra till att häva den inhumana och illegala blockaden mot Gazas instängda befolkning”. Så står det att läsa på Ship to Gazas svenska hemsida – som om ingenting hänt, vare sig i Gaza eller dess omgivning.
Men i dag, efter Mubarakregimens fall, har gränsen mellan Gaza och Egypten öppnats för all slags varor. Det är ett faktum som borde göra det svårt att hävda att Gazaborna är instängda och att det fortfarande råder brist på förnödenheter och byggmaterial. Det är därför som FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon anser att årets konvoj är ”en onödig provokation”.Till och med den turkiska biståndsorganisationen IHH, som spelade så stor roll i förra årets Frihetsflotta, har beslutat att inte delta i år. Också Catherine Ashton, EU:s högsta representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik, har sagt att ”en konvoj inte är det rätta svaret på den humanitära situationen i Gaza”.
Alltjämt förhindrar Egypten palestinska män mellan 18 och 40 år att färdas fritt över gränsen. Men det är inte något som Israel kan lastas för. Varför protesterar då inte Ship to Gaza mot denna inskränkning hos de egyptiska myndigheterna?
Hade Mattias Gardell och hans kamrater redan på förra årets seglats verkligen varit intresserade av att hjälpa palestinierna hade de låtit ett par av sina båtar – åtminstone som en symbolisk markering – sätta kurs mot Egypten och där försöka lämna sin biståndslast för vidaretransport till den palestinska gränsövergången Rafah.
De hade också kunnat kräva att den egyptiska blockaden mot Gaza avslutas, inte bara den israeliska; liksom att Hamas raketbeskjutning mot Israel upphör, och därmed också anledningen till den israeliska avspärrningen. (Det är för mycket begärt att israelerna skall öppna sin gräns för palestinska arbetare och för leverans av varor till och från Gaza – och samtidigt nästan dagligen se sina städer och byar beskjutas därifrån.)
Ship to Gaza vill, med Gardells ord i Aftonbladet (31 maj), ”ända den humanitära krisen i området”.
Men någon sådan kris råder inte i Gaza i dag. Är det en humanitär katastrof man vill avhjälpa borde ”Solidaritetsflottiljen” – med sitt frihetsbudskap, sitt ”passiva motstånd” och sin ”icke-våldsträning” – i stället sätta kurs mot Tripoli och Latakia (med risk att aktivisterna blir omhändertagna av libyska eller syriska militärer), där råder det brist på mat och mediciner.
I Syrien massakreras dagligen människor som protesterar mot Assadregimens förtryck. Amnesty rapporterar om drygt 1 400 döda, om våldtäkter och om tortyr av barn. Vid gränsen mellan Syrien och Turkiet inrättas flyktingläger för de tiotusentals som lyckats fly blodbadet. I Libyen beskjuter Khaddafitrogna förband civila bostadsområden med stridsvagn; hundratals människor har dödats, tiotusentals är på flykt.
Och i Uppsala sitter Gardell och skriver sina pekorala deklarationer: ”Vi kommer utan andra vapen än medmänsklighet och solidaritet.”
Men till Syrien, Libyen eller Jemen kommer Gardell och hans vänner inte. När mediejippot på öppet hav är avslutat kommer de att lämna palestinierna åt sitt öde – liksom de gör med syrierna och libyerna – och återvänder till sina trygga hem med berättelser om sina bragder i Medelhavet. Så har kolonialister, orientalister och självupptagna tredjevärldsromantiker alltid gjort.
För Gardell och hans meningsfränder är det bara en konflikt som upptar deras intresse, och där är det alltid Israel som är den ställföreträdande ondskan. Denna Israelfixering gör dem blinda och döva för allt det de blodiga diktaturerna i regionen ägnar sig åt.