I väntan på att de grekiska myndigheterna skulle låta deras båt lämna hamnen gjorde Stefan Jonsson, Henning Mankell och andra svenska kryssningspassagerare på ”Frihetsflottan” en utflykt till Akropolis. Framför ingången till Athenas tempel korkade de upp en vinflaska och lät den gå runt. ”Det ljumma kretensiska vinet smakar riktigt gott”, rapporterar en solbränd Stefan Jonsson (DN 8 juli). Det låter mysigt.
Samtidigt som de svenska ”aktivisterna” njöt av utsikten anlände ett annat fartyg från Europa till Alexandria, lastat med 30 ton medicin, rullstolar, barnmat och tolv ambulanser. Det är ett europeiskt projekt, ”Miles of Smiles”, som står bakom aktionen. Det transporterar lasten från hamnen i Alexandria via El Arish till gränsövergången i Rafah mellan Egypten och Gaza. Inom några dagar får invånarna i Gaza tillgång till de efterlängtade varorna. Det är ett effektivt samarbete mellan ett sextiotal europeiska NGO:s, Egypten och myndigheterna i Gaza. Inga presskonferenser med ditflugna ”aktivister” från Sverige, inga överspända brandtal eller självupptagna deklarationer – i stället konkret hjälp till den palestinska befolkningen.
Ship to Gaza, till skillnad från Miles of Smiles, har inte Gazaborna i fokus. Det är Israel man vill åt. Israelfixeringen gör att Henning Mankell, Mattias Gardell och Henry Ascher (en uttalad stalinist och medlem i KFML(r) som säger sig kämpa för demokrati) är blinda och döva för både Hamas terrorvälde i Gaza och de blodiga diktaturerna i Israels grannskap. Till exempel Syrien, där 1 500 dödats under den senaste tidens protester mot regimen i Damaskus, en regim som råkar vara Gaza-Hamas främsta beskyddare. Om lasten i ”Solidaritetsflottan” kommer fram eller inte spelar inte så stor roll för dem. Det är den politiska effekten när Israel kritiseras som räknas.
Därför tackade Ship to Gaza nej till de grekiska myndigheternas erbjudande att under FN:s kontroll skeppa deras last på grekiska båtar till Gaza. Därför föredrar Ship to Gaza att bokstavligen kasta miljoner kronor i havet – kostnader för att hyra båtarna, löner till besättningen, försäkringar med mera – hellre än att sända dem till de behövande i Gaza via israeliska eller egyptiska hamnar. (Vilka som finansierat hela detta kostsamma propagandajippo har ännu inte redovisats.)
Jag vet inte om det är storhetsvansinne eller naivitet som förklarar Stefan Jonssons övertygelse om att Ship to Gaza-aktionen (som för de svenska deltagarnas del slutade med en trevlig picknick vid Akropolis) lett till ”intensiv multilateral och bilateral diplomatisk aktivitet” i hela världen: ”Grekiska kustbevakningen att mobilisera … Israels försvar att höja beredskapen … sammanträden på högsta nivå inom alla internationella politiska topporganisationer – EU:s ministerråd, FN, Mellanösterkvartetten.”
Och allt detta bara, skriver Jonsson, ”för att förhindra humanitärt bistånd – ambulansbilar, cement, fotbollar, svetsaggregat, ett kulturhus, brev skrivna av barn, en docka i Sverigedräkt”.
Att EU, FN:s generalsekreterare, Mellanösternkvartetten och till och med Turkiet och biståndsorganisationen IHH, som förra året stod bakom aktionen, motsätter sig årets Ship to Gaza och betecknar aktionen som en ”onödig provokation” beror naturligtvis inte på att man är oroad av ”ambulansbilar, fotbollar och en docka i Sverigedräkt”. Det som oroar är att terrororganisationen Hamas, som med förtryck och tortyr styr i Gaza, skulle försöka få in vapen sjövägen från Iran.
Det är denna verklighet som är anledningen till blockaden, både den israeliska och den egyptiska. En annan anledning är att Hamas, sedan den siste israeliske soldaten lämnade Gaza 2005, beskjutit israeliska gränsbyar och städer med 8 000 raketer.
Men denna krassa verklighet vill inte Jonsson veta av. I stället trasslar han in sig i patetiska analyser, som går ut på att han under sin heroiska utflykt i Hellas beskådat ”den västerländska civilisationen naken”. Han tyckte sig se ”svärdet som alltid hänger runt /Västerlandets/ midja och som nu även drabbat vår fredliga konvoj”.
Så diktar en världsfrånvänd och klädsamt självkritisk ”västerländsk intellektuell”. Han har en hel del gemensamt med kolonialister, orientalister och självupptagna tredjevärldsromantiker. De har alltid sett på människor utanför sin egen värld som brickor i ett teoretiskt spel, att användas för att hävda och försvara sina politiska ställningstaganden.