Debatten i medierna kring konstverk och examinationsformer har blåst upp till halv storm. De som tar i mest beskyller mig för censur (!), andra kritiserar mig för att jag över huvud taget yttrat mig i frågan. Samtidigt har jag också fått mycket medhåll; även andra, inklusive personer från kulturlivet, har reagerat starkt på det videoverk som ställts ut på konstmässan Market.
Jag har från många håll fått kritik för att jag reagerat, allt ifrån att jag inte vet vad konst är till att jag skulle ägna mig åt censur.
Här känner jag mig gravt missuppfattad – som kulturminister är det en del av mitt uppdrag att företräda den konstnärliga friheten.
Det jag reagerat mot är något som jag uppfattat som en brottslig handling. Det anser jag mig också ha rätt att göra, i synnerhet som jag som lokalpolitiker länge bekämpat vandalisering av allmän egendom. Jag känner väl till konsekvenserna, både i reda pengar och i förfulning och känslan av otrygghet i vårt gemensamma rum.
I övrigt tyckte jag att mässan var väldigt intressant att ta del av, med många av våra främsta konstnärer representerade. Efter en intensiv diskussion med galleristen om examensarbetet tillbringade jag ytterligare drygt en timme på Market och besökte i stort sett samtliga utställare.
Det är viktigt för hela samhället med en ifrågasättande och gränsöverskridande konst. Kultur är inte bara förströelse eller allmänt ”må bra”. Kulturen är, enligt min uppfattning, basen i samhällsbygget.
Men i det här fallet kan jag konstatera att jag intar samma inställning till verket som Konstfacks ledning: Eftersom verket av allt att döma tillkommit genom en olaglig handling, menar jag att det är rimligt att det möter starka reaktioner på just detta. Jag frestas att travestera Gertrude Stein: en olaglighet är en olaglighet är en olaglighet.
Kulturens plats i ett samhälle visar på samhällets grad av civilisation. Det är också därför som kulturinstitutioner tillhör sådant som attackeras tidigt under krig. Man slår mot folkets själ. Ett annat lika viktigt mått på civilisation är att tillåta det öppna samtalet och det fria åsiktsutbytet. Det gäller inte bara för konstens egen del, utan också det offentliga samtalet om konsten. Den uppfattningen är jag dess bättre inte ensam om.
Lena Adelsohn Liljeroth
Kulturminister