Jaktscener från Lärarhögskolan

Ännu för femton år sedan var det nästan bara kvinnofriden och upphovsrätten som kunde kränkas i Sverige. Medborgarna blev på sin höjd förolämpade. Och vi var ganska ense om vad som var en förolämpning. Men under 90-talet började den endräkten falla sönder. Och innan vi visste ordet av var ordet "kränkt" nästan privatiserat.

Här blir ett brudpar kränkt av att prästen nämner Gud. Och där kränks en man av att hitta en slemmig klump i Ekströms extra fina hallonkräm. Skövdebor känner sig kränkta av att Linné skrev "liten fläck" om deras köping. En militär på Gotland blir kränkt av att en u-båt flyttas till Stockholm. Någon annan av att hans hund våldtagits (?) av en varg.

Numera blir kriminella kränkta av att häktas, och ateister av att hitta en Bibel på hotellet. Det finns till och med en författare som kränktes av att hitta en sparkdräkt i sitt rum.

Jag berättar inget nytt. "Låt se vem som är kränkt i dag", mumlar en bekant när han öppnar morgontidningen. Men varifrån kommer språkbruket, som likställer känslan hos en våldtagen kvinna med humöret hos en husse vars tik har hamnat i fel sällskap?

Som alltid när en ny farsot tar fart går min tanke till Folkhälsoinstitutet. Mycket riktigt. År 2004 gick institutet ut till medborgarna och frågade om de kände sig kränkta. Svenskarna hade kanske inte övervägt den möjligheten, men när nu själva staten kom med förslaget? Nästan var fjärde förklarade sig nykränkt - och diskriminerad! Varpå institutet flaggade för en ny folksjukdom: de kränkta visade sig ha litet högre blodtryck och mådde aningen risigare än de ännu okränkta. Vilket ingen behöver betvivla.

Men hur skulle det förstås? Vi har faktiskt ingen aning. Institutet orkade inte fråga vad folk menar med "kränkning". Så vad är det? Missbruk av språket, eller ett verkligt fenomen i kulturen?

Jag söker hjälp hos människokännarna. Det visar sig att många haft skäl att ställa samma fråga. I sin kommande bok "Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar" beskriver teologen Ann Haberlein kränktheten som en massflykt från vuxenheten. Hon ser allt fler skylla sina motgångar och felsteg på taskiga föräldrar, droger och rasistiska strukturer. Det är människor som vägrar ta konsekvenserna av sina egna handlingar, och som inte vill ta ansvar, menar hon.

Inte vill - eller kanske inte vet hur man gör? Ingrid Carlgren, rektor för Lärarhögskolan, har i åratal väntat på en mindre studentrevolt, berättar hon. "Arga studenter, som kämpar för sakfrågor, som kräver förändring." Som det gick till när hon var ung. Men det kom ingen revolt. I stället kom "curlinggenerationen", studenter som - var och en för sig - fordrade att högskolan skulle ställa sig bakom just deras upplevelse av obehag. Annars blev de kränkta, och anmälde... "Jag var aldrig kränkt", utbrister Ingrid Carlgren, "jag var arg!"

Är narcissismen ett demografiskt problem? En vän råder mig att läsa Nina Björk. Som i en krönika noterat att det är först när man blir förälder som "jagets reträtt" inträffar på riktigt, och man inte längre kan ropa "jag vill ha mer" utan tvingats inse att "mina handlingar börjar och slutar inte med mig". Vännen säger att det var klokt sagt av Björk. Och ber mig betänka hur sent i livet som vi i Sverige numera får barn. Vid 33, i genomsnitt. När kenyanen blivit morfar kravlar sig svensken just upp ur tonårs­livet...

Jag söker vidare hos konstnären Magnus Bärtås, som i ett decennium samlat på de förorättades klagan (se hans installation på Moderna museet). Inte heller han har något färdigt svar. Men misstänker att när partier och folkrörelser förtvinar blir missnöjet okanaliserat, privatiserat, till slut narcissistiskt...

Impulsen till hans utställning var en känsla av häpnad: Varför klagar människor så mycket i ett samhälle som de själva vill tro är världens bästa?

Kanske är det just därför de klagar? Det är ju möjligt att människans själsnöd är konstant. När hon erövrat rösträtt, pension och barnsäkra skogar, och när det kommer vatten ur väggen var gång hon vrider på kranen söker sig kanske oron nya vägar? När också ödet är utmönstrat (visst kan alla dyslektiker bli språklärare, visst kan alla sjukdomar botas) finns det många nya skäl att bli besviken.

Allt detta är naturligt. Abnormt blir det först när staten erbjuder sig att bota fantom­smärtan: lokalisera orsaken och bestraffa de skyldiga. Kanske är det omöjligt att få veta vad kränkthet är. ­De­n  förklaras bättre av vad den gör.

- Du har kränkt mig!
- Förlåt, men det menade jag faktiskt inte. Jag ville säga...
- Nu kränker du mig igen, du tar inte min känsla på allvar!

Jag leker rollspel med Margareta Normell i hennes terapirum. Hon brukar ta hand om lärare som anmälts av lättkränkta studenter. Lärarhögskolan hör till storkunderna, har jag fått höra. Normell säger att många "kränkta" troligen är arga. Kanske med rätta, kanske bara för att något gått dem emot. Men vrede är näst intill tabu i vår kultur, medan det är legitimt att göra sig till offer. Och finns det ett offer så finns det också en för­övare, eller hur?

Normell noterar att det oftast är människor med dålig självkänsla, som inte fått bekräftelse i sitt liv, som tillgriper kränktheten. Den är ett formidabelt vapen i den svages hand. Vi övar på replikerna... Den kränkte måste man tilltala med vadderade ord så att han inte bli kränkt igen. Redan då får han ju ett visst övertag... Så  hur svarar man?

Det är inte meningen att man skall svara, säger lundateologen Ann Haberlein. "Du har kränkt mig" är en conversation stopper, en replik som inte vill ha svar, men vill dra sig undan sakfrågan. Den kränkta dumpar sin känsla i vårt knä för att vi skall begrunda vår skuld - han själv har ingen del i saken och inget ansvar. Framförallt vill han inte höra att det "inte var meningen".

I sin kommande bok inskärper Haberlein att till och med hundar känner på sig om de blivit trampade på med flit eller av misstag. De lättkränkta, däremot, vill inte veta av andras avsikter. Haberlein tar romanen "Myggor och tigrar" som exempel. Ja, i Maja Lundgrens bok känner sig berättaren oavlåtligen trakasserad, oavsett om någon velat henne illa. Som om världsalltets mening var att belysa varför berättaren inte mår bra.

Kanske börjar den tålmodiga läsaren ana varför jag tvingats ta omvägen via queer-teorier och kränkthetens dynamik för att komma till mitt ärende. Som var den mest traumatiserande anmälan för diskriminering som Lärarhögskolan råkat ut för. (En vecka senare antecknar studie­rektorn: "Det verkar omöjligt att finna någon som kan och vågar gå in i den aktuella studentgruppen. Alla är osäkra på vad som hänt och är rädda för att själva bli anmälda.")

Denna anmälan blev också smått historisk, eftersom den avgjordes med hjälp av en doktrin som inte finns i svensk rätts­tradition. Dåvarande rektorn Eskil Frank tyckte visserligen att det var en märklig regel. "Om jag säger till polisen att du slog mig på käften vill de se blåmärken och höra vittnen. Om jag påstår att du kränkt mig krävs tydligen inget bevis. Det räcker med din känsla."
Men av skolans jurist fick han höra att det var det som gällde, att den kränkte "har tolkningsföreträde". "Du har kränkt mig" intar en särställning bland anklagelser: den behöver inte bevisas.

Jag frågar skolans dåvarande jurist var hon hittat den principen. Hon hänvisar då till diverse lagrum, som visar sig handla om annat. I övrigt vill hon inte tala om ärendet. Egendomligt, tycker jag, man vill ju veta hur en regel som betyder att "anklagad är så gott som dömd" kunnat slå igenom på en svensk högskola.

Jag misstänker, efter att ha forskat en smula, att den föddes på eftersitsen till något queer-seminarium.

I januari 2005 satte ordföranden för Sveriges Förenade Gaystudenter föreningens namn under en anmälan. Tre anonyma studenter hade hävdat att en lärare under en lektion fällt en rad gravt homofoba yttranden. Jag frågar denne ordförande om han kontrollerade att anmälan var sann. Det gjorde han inte. Det var inte hans sak. Dessutom var det onödigt: "Den som känner sig kränkt har rätt."

Hörde jag rätt? Om jag nu anklagar en lärare för homofobi, frågar jag ordföranden, kommer han att utan vidare kontroll att skriva under anmälan?

"Ja", svarar han. "Kalla det naivt, men jag tror inte att man fejkar en sån historia." Men händer det aldrig att människor missförstår vad andra sagt? "Normgruppen" (de heterosexuella, min övers.), svarar han, "har ingen rätt att kräva att den kränkte skall förklara på vad sätt han blivit kränkt".

Och han menar det. I ett officiellt brev till skolan (31/1 -05) kräver han att "omvänd bevisbörda" skall tillämpas: den anklagade måste bevisa sin oskuld. När jag läst det börjar jag förstå uttrycket "de rosa khmererna" om Gaystudenterna vid Lärarhögskolan.

Dock är Gaystudenterna ett ideellt samfund som får hysa vilka rättsidéer det vill. Studentkåren, däremot, är en halvoffentlig institution som lyder under lagarna. Så det gjorde förstås intryck när även kåren (med sina 8 000 medlemmar) ställde sig bakom denna anmälan.(Det var nog därför som läraren blev utlyft från undervisningen innan han ens fått chansen att förklara sig.) Men när jag frågar kårordföranden på vilka grunder hon anklagade läraren svarar hon att det har hon inte gjort.

Hon hade inte ens läst anmälan, när den landade på skolan, säger hon. Så varför är den undertecknad "Studentkåren vid Lärarhögskolan"? När jag ställt den frågan blir det länge tyst i luren. Sedan säger hon: "Det var Gay­studenterna som satte dit kårens namn. Utan min vetskap."

Gaystudenternas ordförande säger att han visst "kommunicerat" med kåren innan han plitade dit dess namn. Tyvärr har han inget skriftligt på det. Och på kårens kansli visar sig alla papper kring detta ärende försvunna. Det vi dock vet är att efter en vecka drog kåren officiellt tillbaka sitt namn från anmälan. "Anmälan­processen har inte skötts korrekt från vår sida", läser vi i meddelandet. Men då var den anklagade läraren i praktiken redan dömd.

Om kåren är halvofficiell så är högskolans "jämställdhetsexpert" en ren statsfunktionär. Hon var en av de ansvariga för utredningen av denna affär. Hon har inte talat med läraren som anmäldes, berättar hon. För henne var det "glasklart att han var skyldig". Inte heller talade hon med dem som ville ta honom i försvar, eftersom "definitionen av kränkning är att den som känner sig kränkt definierar om han är kränkt eller inte. Då kan inte ord stå mot ord."

Det förklarar kanske varför Lärarhögskolans rektor blir så häpen när jag ber henne kommentera ett (diariefört) brev från fem studenter. "Vi vill göra våran röst hörd...", skriver de. De protesterar mot att läraren blivit avstängd. De är mycket kritiska till hur skolan hanterat anmälan. Läraren sade inte det som påstås, hävdar de. Han blev lockad in i en fälla. Varför vill ingen lyssna till dem som var där? Och de antyder en provokation: en av dem har hittat sitt eget namn under anklagelsen mot läraren, dock "utan hennes vetskap och medgivande".

"Varför har jag inte sett detta?", utbrister Ingrid Carlgren.

Ja, varför? Hon har skäl att vara upprörd. Hon medgav "kränkning" och betalade, under stark press från HomO, ut 90.000 kronor i skadestånd till de tre anmälarna. Inte heller HomO hade kännedom om brevet från de fem studenterna.

Jag var inte där tisdagen den 18 januari 2005. Törs jag skriva "detta har hänt"? Men Gaystudenterna var inte heller närvarande, eller HomO, eller någon av dem som utredde historien. I motsats till dem har jag talat med samtliga personager i detta drama och läst alla dokumenten. Fast egentligen räcker det att läsa anmälan (ytterst få har gjort det) för att misstänka att den inte kan vara riktigt sann. Hade lärare Eklund verkligen sagt det som läggs i hans mun, skulle nog halva klassen rusat iväg till HomO - och resten till någon tidning.

Det gjorde de inte. Hände gjorde ungefär följande: Under en lektion som handlade om hur läraren skall bemöta skolungdomars fördomar sade Eklund att enligt hans åsikt är det ingen mening att bara näpsa dem som uttrycker rasistiska eller homofoba åsikter. Då upphör dia­logen. Det gäller i stället att skapa ett möte, ett samtal. Det skadar inte att utgå från sig själv, eftersom alla människor bär på frön till det mesta. När han själv var tonåring, sade läraren, kände han äckel inför bögar. Han sade att det inte var fel att börja i den änden, för att sedan diskutera var känslan kom ifrån: Var den medfödd - eller inlärd?

(Det borde han inte ha sagt. I anmälan läser vi att läraren sagt att man får bejaka ungdomarnas homofobi.)

Under denna lektion ville någon veta vad läraren kände i dag. Inför bögar, alltså. "Det här är för privat, det hör inte hit", svarade läraren. Men studenten insisterade. Då sade läraren att han numera inte hade några problem, men svårt för "fjollighet". Dock trodde han sig på ett bra sätt kunna avvisa en kärleksförklaring från en man.

(Inte heller detta borde han ha sagt. Enligt anmälan anser han att homosexualitet är "äckligt".)

Därefter blev han ansatt av studenten Nilsson med frågor om huruvida homosexualitet är "normalt". Det tyckte läraren var en fråga för en annan lektion. Nilsson gav sig inte. "Han provocerade", berättar ett vittne. Till slut svarade läraren att enligt hans mening är homosexualitet inte det normala, men att alla sexuella uttrycksformer finns som en potential hos oss alla. "Om det bor en bög eller lesbisk i oss alla så bor det också en pedofil i oss alla."

(Detta borde han definitivt inte ha sagt. I anmälan står det att han "jämställer ­homosexualitet med pedofili".)

Man kan tycka att denne lärare har väl höga förväntningar på studenternas bildning och öppenhet. Kanske är det därför som han är så uppskattad som pedagog. Men denna timme slutade alltså illa. Han säger till mig att han under lektionen känt sig utsatt för ett inkvisitoriskt förhör av någon som märkte ord och visste de rätta svaren, men ville få de felaktiga ur honom. När han sedan, under rasten, fått höra av en student att han kränkt hennes känslor (då han "jämställde" homosexualitet med pedofili som ju är ett brott, påpekade hon upprört) tappade han tålamodet och sade att också homosexualitet en gång var ett brott, men att det inte var det som hans exempel handlat om.

Jag förstår hans svar. Men det gjorde inte studenten, som var homosexuell och vid det laget uppriven, eftersom hon tyckte sig ha hört att det var tillåtet att bejaka homofobi. Det var illa av läraren att inte förstå hennes upprördhet och låta sig provoceras till den grad att han två dagar senare (utanför lektionen) ropade "Ni är värsta sorten" när hon kom tillbaka för att ställa honom till svars. Den repliken förstod hon emellertid rätt. "Sådana som diskuterar, menade han", säger hon i min bandade intervju. Men varför står det i HomO:s akt att den repliken syftade på homosexuella?

Tro det eller ej, men det är för dessa fyra ord, "ni är värsta sorten", som skolan betalade ut 90.000 till tre studenter för att ha kränkt dem "på grund av deras sexuella läggning". (Det som läraren sagt i klassrummet försvarades med hänvisning till den akademiska friheten.)

Det är uppenbart att skolan inte visste vad den gjorde. Hur skulle den kunnat veta det, när man inte tordes fråga vad som menades med "kränkning"?

Om man frågar anmälarna, vilket jag gjort, kan svaren bli upplysande. Att studenten Nilsson påstått att läraren själv hyste de åsikter som han bara refererat kan bero på att för Nilsson finns föga skillnad på att skildra homofobi hos ungdomar och att bejaka den. Om man säger att en attityd är vanlig så har man redan gjort den legitim, menar Nilsson. Alltså finns det saker som inte bör berättas i någon form. Skall man bekämpa heteronormen - vilket Nilsson anser är skolans plikt - måste man därför ljuga i vissa lägen.

Så vad kommer han själv att svara när hans elever en gång frågar vad han kände inför homosex när han var ung? (Han är nu 44 år.) "Jag skulle säga att vaddå, det är väl naturligt, har ni inte varit förälskade någon gång i en pojke? Det har jag själv varit." Jaså, har du?, undrar jag. "Nej." Så vad kände du då, när du var ung? Kanske obehag, som många i den åldern? Ja, det tror han nog.

Jag har försökt skildra något mycket komplicerat så jag vill gärna bli rätt förstådd. Det kommer alltid att finnas ideologer (som Gaystudenterna) som vet att smutskastning är en effektivare metod än debatt. Det kommer alltid att finnas fundamentalister, som hoppas att ordningsmakten skall påtvinga oss deras världsbild. Inte kommer vi heller att slippa människor som spelar på vår enastående beredskap att känna skuld.

Men just därför har vi inte råd med högskolor som inte vågar säga "nej, det här var inget kränkande, låt oss reda ut vad ordet betyder" - av rädsla för att hängas ut i medierna. (Rädslan är lätt att förstå. Det tog mig femton timmar intervjuer och månaders tankemöda att få rätsida på denna historia. Som säkert ändå är orättvis mot någon. Vad hade jag skrivit om jag bara haft två dagar på mig?)

Dåvarande rektorn Eskil Frank säger att han helst velat få saken prövad av domstol. Om han haft råd. Men han tordes inte ta resurser från undervisningen för att driva en osäker process.

Det var verkligen skada. Hade affären gått till domstol hade rätten äntligen fått ta ställning till vad lagen menar med "kränkning". Troligen hade högskolor sluppit fler anmälningar när någon sagt "lilla vän" eller avrått en dyslektiker från att bli svensklärare.

Förlikningen fick motsatt effekt. Anmälningarna har blivit fler. När anmälarna inte blev motsagda på någon punkt, men fick skadestånd, vidgades definitionen av "kränkning" och "diskriminering". Så låt oss se hur vid den hunnit bli:
Gör sig en högskola skyldig till trakasserier om den inte hindrar studenter från att ifrågasätta varandras åsikter? Det anser anmälaren Nilsson, som krävde ersättning för följande "repressalier":
Att en studiekamrat skrivit till honom "jag får intrycket att ni anmälare misstolkat (läraren)" och för att en annan sagt "det var dåligt gjort". Att lärarens svar på anmälan kunnat läsas av studenterna och att studentkåren drog tillbaka sitt namn från anmälan. Samt att han gått miste om en lektion - den som blev inställd till följd av hans anmälan.

Att jag här bara refererar Nilsson beror på att det var hans initiativ att anmäla läraren och att hans inlagor helt dominerar i detta ärende. De två övriga anmälarna är inga ideologer. De hävdar inte att den kränkte har rätt, inte heller driver de korståg mot heterosamhället. Det var inte deras avsikt att ställa till skandal när de lät Gaystudenterna föra deras talan. "Jag förstod inte att det skulle bli offentligt", säger en av kvinnorna, "men det blev som en snöboll som kom i rullning". De blev uppriktigt illa berörda av lektionen, berättar de för mig. De ville ha en förklaring, kanske en ursäkt.

Nästan tre år har gått, de förstår fortfarande inte vad läraren menat, och faller i gråt när vi talar om saken.

Nilsson tar det inte personligt. För honom var det könspolitik, säger han. Han kände sig inte illa berörd av lektionen. Han är ju själv inte homosexuell.

"Så varför gick du med i Gaystudenterna?"
"Jag blev till och med ordförande. Ett ypperligt sätt att konfrontera min homofobi."

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut