En historisk förändring har tagit sin början i Nordafrika och Mellanöstern. Totalitära regimer kastas över ända i protest mot förtryck, social och ekonomisk orättvisa och flagrant avsaknad av modernisering. Utvecklingen påskyndas av dagens revolution i spridningen av information. Ingen diktator kan stänga ute världen och gömma sig bakom okunskap och desinformation.

De flesta i omvärlden överraskades av händelseutvecklingen i Tunisien, Egypten och Libyen. De undertryckta krafterna i dessa samhällen underskattades allvarligt. Detta visar också att revolten kommit inifrån och inte varit initierad av grannar eller stormakter. Stoltheten över detta hos ickevålds­demonstranterna på Tahrirtorget var slående och gripande.

Det blir ingen lätt resa framöver för de länder som nu brutit med det förflutna. Politiska partier har varit förbjudna, och fri debatt och civilsamhället har förtryckts. Den verkliga makten kan under en övergångsperiod vara i händerna på militär, klanledare och religiö­sa grupper. Trots ihärdiga krav på demokrati, modernisering och slut på korruption och maktmissbruk kommer ett förväntningarnas missnöje säkert också att märkas.

I detta läge har omvärlden ett ansvar att entydigt stå upp mot våldet och förtrycket och för frihet och rättvisa. Det enhälliga beslutet från FN:s säkerhetsråd i lördags att införa sanktioner, reseförbud och frysning av tillgångar för Khaddafi och hans närmaste är ett stort framsteg. Att för första gången principen om ansvaret att skydda den egna befolkningen (som antogs under svenskt ordförandeskap i FN:s generalförsamling 2005) fick ett handfast uttryck i säkerhetsrådets arbete är oerhört glädjande. De ansvariga för våldsdåden i Libyen kan nu komma att ställas inför Internationella brottmålsdomstolen i Haag.

Under de gångna veckorna har Europeiska unionen, däribland Sverige, inte tydligt stått upp för sina värderingar och sina intressen. EU:s bärande tanke är att skapa en gemenskap grundad på demokratins, rättsstatens och de mänskliga rättigheternas grund. Det är ett villkor för nya medlemmar och ett grundelement för samarbetet med Europas grannländer. Att då inte entydigt stå upp för dem som kämpar för dessa idéer sänder ett sorgligt budskap både till européer och till dem som väntat på Europas stöd i denna omvälvningarnas tid.

Denna passivitet och omsorg om ”stabilitet” på mänskliga rättigheters bekostnad är också en kortsynt och oklok intressepolitik. Efter en del konvulsioner träder säkerligen en ny generation ledare fram från Nordafrika och Mellanöstern. De kommer att fråga sig: Var stod Europa och vad sade Europas ledare under vår kamp för frihet?

Många av dessa nya ledare vill se modernisering och sekulära samhällen och är säkerligen öppna för nära samarbete med Europa. Då gäller det för EU att snabbt utarbeta en framåtsyftande strategi för kontakterna och samarbetet med det nya Nordafrika och Mellan­östern som nu växer fram. Att detta kan ske på grundval av såväl sammanfallande intressen och i ökande grad gemensamma värderingar är en historisk chans vi inte får missa.