Vanligtvis brukar Jackie Jakubowski anklaga mig för att vara antisemit. Det får ses som ett utslag av hans profession som försvarsadvokat åt Israel. Enligt israelisk dogm är ju alla som kritiserar Israels ockupationspolitik antisemiter, vare sig de vet det själva eller ej. Det är ingenting att göra åt, och inte längre något att bry sig om.
Men nu har Jakubowski trappat upp rejält, när han här i DN i går pådyvlade mig ”värsta sortens historierevisionism”, vilket som bekant betyder nazist eller åtminstone nazistsympatisör. Då befinner vi oss på de elektroniska kommentarsfältens nivå. Jakubowskis beviskedja härleder sig från min roman ”Brobyggarna”, som han inte har läst. Där utspelar sig handlingen huvudsakligen i Tyska Östafrika 1901-1918 och i Norge. Skyttegravskriget i Europa nämns bara i förbigående, liksom för övrigt ryska revolutionen, USA:s inträde i kriget, eller för den delen kriget i Tyska Sydvästafrika.
Jakubowski gissar att jag på något sätt förtigit den tyska utrotningskampanjen mot hererofolket i Tyska Sydvästafrika, eller att jag inte ens skulle känna till den varför han undervisar i ämnet.
Saken omnämns förvisso i förbigående, fullt avsiktligt, med ord lagda i den tyske överbefälhavaren i Afrika Paul von Lettow-Vorbecks mun: ”Jag kommer just från Tyska Västafrika, vi var tvungna att likvidera tiotusentals upprorsmän av hererostammen för att återställa ordningen och det är ingen angenäm syssla.”
Det är heller inget angenämt sätt att omnämna en sådan utrotningskampanj, som synes. Läsaren kan inte gärna undgå budskapet.
Jakubowski förbigår helt att Belgien, England och Portugal var betydligt mer barbariska kolonialmakter än Tyskland och hoppar därefter fram till sin huvudpoäng:
”Det finns en röd tråd mellan de tyska kolonialisternas politik i Afrika … och den nazistiska ’slutgiltiga lösningen’ tre decennier senare.”
Det är möjligt. Det är också möjligt att efterklokheten påverkar vår tolkning av historien och att det framför allt är segraren som skriver den. De värsta folkmordsförbrytarna, belgarna, fick ju utökade kolonier i Afrika med motiveringen att de skötte sig så fint. Och slapp lika lindrigt undan i historieskrivningen som engelsmännen. Hursomhelt håller inte bevistemat att den som för lite ägnat sig åt hererofolket egentligen stöder Tysklands marsch mot nazism.
Min historia den här gången slutar 1919. Ingen i bokens handling vet då vem Adolf Hitler är, ingen kan rimligtvis föreställa sig Tredje riket. Jakubowski är därför lite för ivrig att kalla mig ”historierevisionist av värsta sorten” innan det finns en historia att revidera. Tids nog kommer jag, om två tre böcker, fram till 1930-talet och därefter andra världskriget. Det minsta man kan begära är att Jakubowski håller inne med sin naziststämpel till dess.