Dan Jönsson invänder mot min artikel om bilden av Usama bin Ladin (DN 12/5) och kallar beslutet att inte offentliggöra bilden av den döde för ”en demonstration av vanmakt” (DN 16/5). Men han har inte sett lika många filmer som jag, och vet därför inte att de mest sublima bilderna överlåter man för effektens skull till åskådarens fantasi. Min poäng undgick Jönsson, så jag formulerar den tydligare: bildens innehåll spelar mindre roll än makten över den. Fienden är nedkämpad; återstår bara frågan om vem som skall få skalpen.
Att för övrigt kalla Barack Obama för ikonoklast i rakt nedstigande led från Mose är att ta i, eftersom den amerikanska bildkulturen från Hollywood till Youtube (jag tillåter mig en lite kortare genealogi än Jönssons) är den rikaste och mest utbredda visuella regimen någonsin. Jag vidhåller att kontrollen över världens bilder – alltså inte bara denna bild – är i det närmaste suverän. En märkvärdig illustration till detta monopol är den bild Jönsson nämner av bin Ladin framför tv:n, till synes lika maniskt zappande som vilken västerländsk bildknarkare som helst.
Inte ens bin Ladin tycks undkomma den beroendeframkallande bildfrenesi vars produktion, distribution och konsumtion nästan helt och hållet dikteras av amerikanska företag. Belägg för detta kan tas fram snabbare än någon hinner säga al-Jazira. Men jag delar Jönssons fascination för bilden av president Obama och kompani i krisrummet, likt bin Ladin oavvänt stirrande på en skärm. Vad någon av alla dessa åskådare ser på vet vi däremot faktiskt inte. Kanske Super bowl? Bildens innehåll spelar mindre roll än makten över den.