Det finns en bild i Bertil Almqvists ”Barna Hedenhös” som beskriver ett stycke natur. Från vänster en rullstensås som går ner i vattnet. Sedan en holme (Gamla stan) och så till höger ett urberg (Söders höjder). Vattnet i förgrunden är en del av en stor insjö (Mälaren) och vattnet i bakgrunden är Saltsjön (en del av världshavet). På denna plats byggdes Stockholm.
För att skilja de två vattnen åt behövdes det en sluss och det är den som diskuteras. Gamla huvudstäder har sina profiler och stadskärnorna är som individer med olika ansikten.
På 1980-talet hade jag min ateljé strax under Aftonbladsskylten i det hus som figurerade i en deckare av Stieg Trenter. Utsikten var som sig bör: Slussen, Gamla stan, Skeppsholmen. Bedövande med andra ord. Att ändra på något av detta skulle vara en illgärning.
Om man av olika skäl tvingas till förändringar bör tumregeln vara: Så lite som möjligt! Då har man minimerat risken att man senare kan komma att ångra sig.
Vi har redan ångrat oss ett antal gånger efter grova misstag i andra delar av stadens centrum.
Vad kan man säga om Slussen som den ser ut i dag? Själva trafikmaskinen har inget estetiskt värde, hävdar esteter. Det är ett resonemang man direkt kan bortse från. Tornet som byggdes i Paris fick stå kvar efter världsutställningen. Det påminner väl om en gammal radiomast från Motala. Men hur ser det ut egentligen? Jo, exakt så som ett Eiffeltorn ska se ut.
Samma sak med Slussen.
Den var unik när den byggdes och är det fortfarande. Vissa saker bör ändras vid renovering. Dit hör det östra hörnet, för fotgängarnas skull. Men själva klöverbladet? Ni som bestämmer för tillfället, det är bara en kort tid ni sitter på stolarna, låt det vara kvar.
Innandömet? Gör något praktiskt och trivsamt, vad som helst. Att det rör sig om ofantliga kostnader måste vi bortse från. Allt som byggs slutar ändå med hiskliga summor.
För att kunna konstruera själva trafikkarusellen krävdes ingen Einstein. Lösningen verkar i efterhand ganska självklar. Som barn fascinerades jag av att man direkt kunde se hur den fungerade. Jag byggde en modell av Slussen i papp. I fantasin kom jag åkande längs Hornsgatan men vid Södermalmstorg ville jag vända och köra tillbaka. Vips körde jag ner till Katarinavägen via den snäva svängen till höger och direkt upp till höger igen och så var jag på rätt spår. Allt litet och behändigt, Slussen är som en modell av sig själv. Det finns faktiskt inget liknande i andra huvudstäder här på jorden.
I det postpostmoderna Sverige florerar en mängd grumliga idéer på olika områden. Framför allt när begreppet konst är på tapeten. Kommunalpolitiker vet inte vad dom ska tro. Det är lätt att ryckas med av tomma ord som positivt tänkande, det innovativa, kreativa processer och liknande. Allt snömos, enligt mina erfarenheter och ofta rent självbedrägeri. Om någonting verkligen är innovativt visar det sig senare. Ofta långt senare.
Ordet kreativ är aktuellt. DN har haft ett antal artiklar där man frågar folk om deras kreativa processer. Själv har jag aldrig känt mig kreativ. Det ordet passar inte in i min verksamhet. För mig handlar det om problemlösningar.
Sedan används ett begrepp kallat flow. Översättningen till svenska blir något i stil med ”Oj, nu går det som en dans!” Men det finns ett krux. Ofta visar det sig att resultatet av det man presterat under inflytande av flow inte riktigt håller måttet. Vad jag vill säga är att det inte finns några genvägar. Nåväl, det är lätt för en utomstående person att tycka och tro sig veta. Jag kan skryta med att jag vet hur man ska lösa dilemmat med mitt kära Grekland. Jag sitter här på ön och tittar ut över havet.
Låt oss efterskänka Greklands skulder. Grekerna kommer ändå aldrig att kunna betala vad dom är skyldiga. Låt drakman återuppstå. Grekland på nytt bli ett land alla vill besöka. Turism är Greklands enda resurs. Där finns inte så mycket folk. Det enda stället där Medelhavet inte är förorenat. Billigt efter devalvering. En underbar plats helt enkelt.
Nu lyser solen och termometern visar 18 grader.
God Jul!