Med förundran har jag läst DN:s artiklar om bokmarknaden, det vill säga om klyftan mellan det finlitterära (slutna, elitistiska) kretsloppet och det masslitterära (hyperkommersiella, folkliga) har vuxit till den grad att hela bygget riskerar att rasa samman.

Det typiska i den här typen av debatter är jakten på syndabockar. Det är bokhandelns fel (säljer fel böcker). Eller kultursidornas (recenserar fel). Eller förlagen (trycker fel), biblioteken (lånar fel), internet (länkar fel), skolan (lär barnen fel), den socialdemokratiska kulturpolitiken (har gjort fel innan) eller den borgerliga kulturpolitiken (gör fel nu).

Det är aldrig – ALDRIG – någon som nämner bokbranschens grund. Texterna. Det som skrivs. Att den polarisering som syns på marknaden i själva verket bara är en spegling av den uppdelning som sedan länge finns bland författarna själva.

Jag har mött kritikerrosade prestigeförfattare som rent ut sagt: ”Jag vill inte berätta.” ”Vill du inte ha läsare?” frågade jag förvånat. ”Jovisst, men inte till priset av att jag måste ge upp mitt uttryck.”

Är det förvånande att författare som inte vill berätta inte lockar läsare? Kan man inte snarare anta att de flesta som köper en roman eller en novellsamling är intresserade av ett berättande språk? Att de senaste årens deckarvåg är ett symptom, inte på förlagens girighet eller bokhandelns kortsiktighet, utan på att läsarna har tröttnat på en kvalitetslitteratur som svikit epiken?

Jag har mött författare som sagt att den viktigaste publiken för deras texter är ett fåtal bekanta och deras omdömen. Inte massorna. Är det då konstigt att den finlitterära, stipendiefinansierade utgivningen mer och mer börjar likna en intern mejlinglista?

Bokbranschens kris är en berättandets kris. Istället för att älta siffror borde vi föra ett samtal om estetik. I stället för att grimaserande trycka näsan mot Akademibokhandelns skyltfönster borde vi fråga oss varför och till vem vi skriver.