Utspelet från Svenskt Näringsliv och den lika snabba som förutsägbara reträtten är ett typiskt exempel på signalpolitik som långsamt men säkert flyttar gränserna för vad som anses vara en legitim åsikt i det offentliga samtalet. ”Nej, vi menar förstås inte ALL humaniora, bara de LÅGPRODUKTIVA utbildningarna.”
Vad ska man svara på det? ”Nej, jag menar inte att man ska FÖRBJUDA Stefan Fölster att någonsin uttala sig i medierna igen, bara att vi borde BEGRÄNSA hans utrymme. För hans eget bästa!”
Att se humaniora som ”lågproduktivt” visar förstås på en i sammanhanget chockerande okunskap om de exportinkomster som de ”lågproduktiva” ämnena genererar i form av svensk design, musik, mode och konst. Men försöket att likrikta humaniora genom att sänka studiestöd för kurser i Harry Potter eller annat som är lätt att plocka billiga poänger på att förlöjliga, tyder också på en avsaknad av insikt om vilken betydelse en fri, dynamisk och kreativ lärdomsmiljö har för utvecklingen av de nya idéer som ett postindustriellt informationssamhälle är beroende av. Hur vet Svenskt Näringsliv att det inte är en student från just Harry Potter-kursen som har nästa svenska litteraturexport i sin dator?
Men allra mest irriterande är okunskapen om den sociala snedrekrytering som redan nu präglar den svenska högskolevärlden. Om bara barnen från välbeställda hem får råd att gå ”lågproduktiva” utbildningar, kommer flumstudierna och strökurserna att bli ett privilegium för Stureplansstekare och Båstadbrudar. Svenskt Näringslivs förslag skulle i förlängningen innebära en total brattifiering av svensk humaniora! ”The horror! The horror!”