Den första inkräktaren kom en junikväll 2004. Jag gick min vanliga väg ner till stranden, på en jordväg som, på gammalt vis, gick rakt igenom granngården. Men det uråldriga bondeparet som ägt tomten hade sålt, ett ungt par från Köpenhamn bodde där nu och stirrade överraskat och argsint på mig där jag kom traskande över deras gårdsplan med badhandduken över axeln.

”Her er privat!” vrålade min nye, rödbrusige granne. Hans uppspelte pojke tillade, med det för danskan typiskt färgstarka språkbruket, att jag skulle få ”en røvfuld” om jag vågade visa mig här igen. Sen dess har jag alltså fått gå runt; min väg till stranden är numera dryga halvkilometern längre, vilket sammanlagt blir åtskilliga mil efter ett par somrar.

Mitt sommarparadis är en renoverad bondgård på södra Bornholm, en korsvirkesgård som räknar sina anor från 1700-talet. Gården har funnits i släkten sedan mina morföräldrar köpte den för en spottstyver på 60-talet. Sedan dess har småbrukargenerationen i området successivt dött ut och ersatts av ekologiska biodlare med new age-vibbar, excentriska miljonärskor och välbetalda säsongs­arbetare inom fiskeindustrin.

Det går inte längre att cykla bort till grannen efter färska ägg eller grönsaker eller låna en traktor mot en flaska Aalborg; den lokala bytes­ekonomin har brutit samman i takt med att min barndoms stigar har fått växa igen.

Här är mitt problem med Kristofer Ahlströms ursprungliga artikel om hur ”’Sudermalm’ äter upp Gotlands själ”. Vad är det som säger att de fastboende har större tillhörighet här än jag? Vem har rätt att göra den definitionen? Jag har varit här sedan innan jag kan minnas, har varit med och renoverat gården sedan jag blev stor nog att hålla i en pensel eller en slägga. Min morfar dog här. Jag gifte mig här. Mina barn leker här. Här har jag min identitet – ändå skulle jag alltså, med Ahlströms logik, ”äta upp Bornholms själ”? För mig är det ju de andra, nykomlingarna, som är utbölingar!

Samtidigt ser jag förstås hans poäng. Jag bidrar inte ett dugg till att utveckla denna utsatta glesbygd, hårt prövad av utfiskade vatten och den krisande danska ekonomin. Jag betalar inte skatt, deltar inte i det lokala samhälls­livet, inne i byn känner jag knappt en människa. Min sommaridyll är en kuliss, bestående av generationers avlagringar av föremål: gamla kläder, barn- och ungdomsböcker, cigarrlådor, köksredskap och foto­grafier. Men också av minnen, dofter – den söta lukten när min morbror tände efter-lunchen-pipan över dagens Politiken! – och smaker.

Det riktiga Danmark, det som alltmer liknar en reaktionär och isolationistisk mardröm, känner jag bara avsmak och främlingskap för. Jag är själv här på nåder, tack vare min mammas danska medborgarskap, eftersom den säregna lagstiftningen inte tillåter att udlændinger äger semesterbostäder i Danmark (vilket sänker efterfrågan, driver ner huspriserna och gör att skyltarna med ”TIL SALG” denna sommar är lika vanliga som mördarsniglarna).

Så jag kommer hit varje augusti och njuter av iskall Tuborg, rågbröd med varm, nybakt leverpastej, transfettdrypande wienerbröd. Sitter under den rödvita vimpeln och liknar väl för utomstående mest en parodi på just det jag avskyr – den perversa tankefigur som skapat monstret Dansk Folkeparti och Pia Kjærsgaard – i min hembygdsnostalgiska dröm om en bubbla av ostörd hygge i detta yndige land, där ingenting någonsin får förändras.