En dag i januari 2010 besöker jag Tuol Sleng-museet i Phnom Penh. Byggnaderna var en gång Röda khmerernas mest ökända fängelse, kallat S-21, numera omvandlat till ett turistmål som vittnar om folkmordet. Att fridfullt traska runt i sandaler under vajande palmträd och kliva in i de soldränkta byggnader som varit skådeplats för så oändligt mycket ångest och fasa är på samma gång drömlikt och makabert. Här, på en ombyggd skola mitt i huvudstadens centrum, fängslades, torterades, våldtogs och mördades tusentals offer för Pol Pots skräckvälde. Bara ett fåtal överlevde.
Så går jag in i en av de forna tortyrkamrarna och vandrar rakt in i en prydlig svensk fotoutställning. Gunnar Bergström besökte landet tillsammans med den svenska delegation som reste runt i Demokratiska Kampuchea på sensommaren 1978. De återvände med bilder på nöjda kambodjaner, leende ungdomar, välmående kollektiv; berättelser som alla entydigt bekräftade det föredömliga i Röda khmerernas framgångsrika revolution. Det groteska folkmord som pågick som bäst under deras vistelse nämndes inte med ett ord.
Mer än 30 år senare har Bergström återvänt till landet för att bidra till att sprida kunskap om historien. I en sal på Tuol Sleng visar han de bilder han tog under sin resa 1978, återger de reflektioner han gjorde den gången samt, framför allt, förklarar vad han tänker om samma saker i dag.
För Gunnar Bergströms utställning är inte bara ett vittnesmål om den svenska delegationens totala aningslöshet. Den innehåller också en insikt om hur en politisk vision kan leda rakt in i mardrömmen. Bergström berättar helt enkelt om hur fel han hade som accepterade att grundläggande mänskliga rättigheter sattes på undantag. Han ber det kambodjanska folket om förlåtelse. Han skriver – jag citerar ur minnet – att han fortfarande vill arbeta för en rättvis värld, men på demokratisk väg.
”Jag känner mig fortfarande vänster, men det måste man kunna vara utan att hamna i den fullständiga avgrunden vi ramlade ner i”, säger Bergström i Peter Fröberg Idlings hyllade reportagebok ”Pol Pots leende” (2006), som berättar historien om svenskarnas besök i landet 1978. Det var Fröberg Idlings intervju som fick Bergström att inse att det faktiskt fanns något han kunde göra för att i någon mån gottgöra sitt indirekta bidrag till folkmordet: åka tillbaka. Redogöra för sitt misstag. Ta ansvar. Be om ursäkt.
Ibland måste man åka väldigt långt bort för att komma hem. För tänk efter. När såg du sist en politiker, opinionsbildare, krönikör eller, för den delen, kulturskribent erkänna ett omfattande ideologiskt misstag – alltså inte en slarvig formulering eller en faktamiss, utan att man tänkt fel. Oavsett politisk färg, kön eller ålder är det extremt sällsynt. Så sällsynt att man skulle kunna misstänka att alla, med facit i hand, alltid har haft alla rätt.
Så är det förstås inte. Vi har fel hela tiden. De svenska kommunister som fjäskade för Stalin, Mao eller Pol Pot är förstås ett mycket dramatiskt och fortfarande kontroversiellt exempel. Men fel hade även de svenska högerprofiler som hyllade Henry Kissinger. Fel hade de som godtog alla falska rapporter om massförstörelsevapen och applåderade Irakkriget, som ryckte på axlarna åt Guantánamo och som fortfarande inte har gjort avbön och tagit avstånd från USA:s krigsförbrytelser efter 11 september – inklusive användningen av skendränkning, för övrigt samma tortyrmetod som användes av bödlarna i S-21.
Eller, för att välja och vraka ur högen av mindre drastiska exempel, alla de miljökämpar som satsade hela sitt politiska kapital på att bekämpa Öresundsförbindelsen. Eller de liberaler som gjorde likadant för att ansluta Sverige till euron. Eller de konservativa som i generationer bekämpade hbtq-personers rättigheter. Eller de som länge – några än i dag – har förnekat klimatförändringarna.
Ja, ni fattar. De flesta intellektuella i Sverige har någon gång haft fel i en viktig principfråga, men alltför sällan talar vi om våra misstag. Vi har helt enkelt ett debattklimat där det minst opportuna man kan göra är att erkänna fel. Begrepp som ”krypa till korset” eller ”göra en pudel” signalerar knappast en värdig och rakryggad hållning. Att erkänna fel är töntigt och ynkligt. Att vara kompromisslös och principfast, däremot, är ett bevis på styrka och ståndaktighet, på pondus och integritet.
Kanske är det därför jag blev så drabbad av Gunnar Bergströms utställning den där gången. Besöket i Tuol Sleng, hur vidrigt det än var, blev för mig en välgörande lektion, inte bara i människans grymhet, utan också i hennes kapacitet till ödmjukhet, till att svälja stoltheten och ta sitt förnuft till fånga.
Amerikanska presidentvalsdebatter innehåller ibland ett moment där kandidaten får redogöra för de största misstag han har gjort i sitt liv och vilka lärdomar han har dragit. Något liknande borde alla som vill kalla sig intellektuella tvingas göra då och då. Inleda med frågeställningen: ”när har jag haft som mest fel och vilka konsekvenser drog jag av det?” Och sedan låta det vara utgångspunkten.
En sådan diskussion skulle vara långt mer intressant. Säkert också mer smärtsam. Det är svårt att bära upp säcken och askan på ett chict sätt; många skulle kanske rentav se rätt dumma ut.
Men det gör vi ändå.