Om en okrattad gräsmatta gödslas för länge med sitt eget gräsklipp når inga nya arter in genom gräsrotssvålen. Så odlas en gräsöken. Växter och vargar, konst och kultur måste spridas för att utvecklas. I riksdagspartiet Sverigedemokraternas estetiska och etniska utrensningsprogram är det tvärtom. Där betyder beblandning nationell försvagning. ”Den enda kultur vi vill skattefinansiera är sådan som bär vårt kulturarv”, deklarerade SD:s partisekreterare Björn Söder i Kristianstadsbladet 12/2. Ingen abstrakt och knepig konst i offentliga miljöer, förklarade SD:s nuvarande riksdagsledamot Mikael Jansson i GP 16/9. Endast klassicistiska skulpturer i rondellerna, anser SD i Gävle. Inga skattepengar till polsk samtidskonst, hemspråksundervisning och afrikansk dans, meddelar SD. Men gärna till gammeldans på skolschemat.
Den konst- och kulturpolitik som Sverigedemokraterna nu presenterar skulle förvandla Sverige till en konstnärlig tundra. Bara några timmar efter att SD:s presschef Mattias Karlsson i SR:s Kulturnytt (21/9) deklarerat att Sverigedemokraterna vill införa en centralstyrd politik för positiv och nyttig kultur och avveckla allt statligt stöd till konst och kultur som upprör och provocerar (referat DN 21/9) transformerades kommentarsfälten till en plats för satir och svart poesi. ”Ropen skalla. Knätofs till alla!!! skanderar Ana medan Steffo lakoniskt förklarar ”It’s too late, SD … vi är redan mångkulturella!”. ”Nu visar SD sitt rätta ansikte”, garvar Igor Stravinski. ”Nu är det Skansenromantik som gäller. Allt annat är entartete kunst.” Och mer stillsamt: ”Shit … nu börjar det”, ”Kultur & Löje”, ”Bokbål nästa”.
Visst, med de främlingsfientliga nationalisternas intåg i de europeiska parlamenten drar en kall högervind in mot den fria och gränsöverskridande konsten. Det är en isande kulturell klimatförändring vars motsvarighet vi inte sett sedan 1920- och 30-talets utrensningskampanjer mot modern konst. Hos dagens nationalister lever ännu rasfantasin om artegna särartsfolk, nedärvda kulturer och medfödda estetiska normer. Fast nu, som hos SD, lanserade med etnopluralismens förrädiska argument som hävdar varje tänkt särartsfolks rätt att leva åtskilda, tryggt räddade från mångkulturens tänkta ödeläggelse.
I SR:s Kulturnytt 21/9 påminner Niklas Orrenius om att SD aldrig fått kommunalt gehör för sin konstpolitik. Mot SD:s ökade mandat finns beprövade motmedel. Ökade anslag till fri och gränsöverskridande konst och kultur, stärkt obligatorisk bild- och musikundervisning i skolan, tryggad ställning för kulturarbetare, konstnärslöner och fria entréer till museerna.
Läs även Jessica Kempes tidigare granskningar av SD:s konstsyn på DN.se/kultur