Maciej Zarembas artikel (DN 13/1) om de starka reaktionerna mot justitiekanslern Göran Lambertz får mig att tänka på Else Kleen och hennes kritik av missförhållandena på uppfostringsanstalter och fängelser under 1930-talet.
Else Kleen var en adelsdam som blev journalist för att försörja sig själv, och i sitt fjärde äktenskap gift med Gustav Möller, socialminister i Per Albin Hanssons socialdemokratiska folkhemsregering. Kombinationen var magstark för släkt och den del av samhället hon kom ifrån.
Så länge hon skrev om kvinnornas rösträttskamp och mentalvårdspatienternas behov av stöd och meningsfull eftervård betraktades hon ändå med milt överseende och fick till och med applåder, även om dåtidens skämtpress kunde vara väl så giftig som dagens humorprogram i tv.
Men när hon reste runt på svenska landsbygden och på eget bevåg inspekterade de så kallade skyddshemmen för unga vanartiga män med långa redovisningar i Stockholms-Tidningen långt innan Ludvig Nordström gjorde sin bilresa genom Lort-Sverige, och när hon engagerade sig i Långholmens fångar och gav ut den livstidsdömde Bruno Poukkas bok "Gröna ön" där han beskrev hur fångarna behandlades med brutalt våld i vad som kallades "källarresorna", då var måttet rågat.
Där Lubbe Nordström lämnade ut fattiga norrlänningars elände i stugorna till allmän beskådan och stort beskärmande, försökte Else Kleen öppna dörrarna till maktens källarboningar på vid gavel, och det var inte lika populärt. Att låta samhällets olycksbarn komma till tals i tidningen och anmäla rekorderliga tjänstemän som föreståndare, vaktkonstaplar och fängelsechefer till justitieministern lät sig icke göras.
Else Kleen fick själv tillbringa två månader på Långholmen för förtal av tjänsteman, ett lämpligt straff för en klassförrädare ansåg många. Fyra år senare genomfördes dock straffverkställighetsreformen, och två år efter skyddshemsartiklarna hade en skyddshemsproposition lagts på riksdagens bord, men det är en annan historia
Man kan ha olika åsikter om enskilda punkter i J K Göran Lambertz agerande, men att det finns en stark polisiär och juridisk kåranda har nog inte gått någon förbi, eller förvånat.
Själv hade jag inte tänkt på att de klassmässiga och massmediala aspekterna är så lika mellan 1939 och dagens 2000-tal förrän vid läsningen av Zarembas artikel - nog är det anmärkningsvärt hur historien går igen.