Men i så fall måste jag tala om för alla vem du är och varför du väljer att fira julen med oss. Fundera på saken.”
En vecka senare fick jag ett sms där det stod att han med glädje antog erbjudandet.
Så kom det sig att en stor del av vår ensemble tillbringade julafton 2010 tillsammans med mannen som för de flesta blev känd för att han under flera års tid för privat bruk förskingrat flertalet miljoner kronor från Röda korset och Cancerfonden. Det blev ett slags omvänd Karl Bertil Jonsson-saga och en värdig avslutning på en serie samtal om vår tid, moral och människovärde som Johan af Donner och jag haft under hösten.
Det var i slutet av april 2010 som jag fick idén. Jag var, i studiesyfte inför en pjäs jag skulle skriva om svensk vapenexport, på väg för att bevittna rättegången mot fredsaktivisten Martin Smedjeback och hörde på radion att samma dag inleds rättegången mot af Donner. Jag reflekterar över det absurda i att det är samma lagbok som ska döma dessa båda utan hänsyn till uppsåt. Det är också ett kort klipp ur en intervju med af Donner. En journalist frågar: ”Men varför?”
Och Johan svarar: ”Ja, varför gör människan det hon vet inte är rätt?”
Detta enkla svar, inget försök till undanflykt, förde mig rakt in i vår existens stora smärtpunkt. Varför gör vi människor det vi vet inte är rätt? Den stora gåtan människan. Som jag alltid sett som konstens och konstnärernas uppgift att försöka förstå.
Det var också ungefär så jag formulerade min avsikt i brevet till af Donner med ett önskemål om att få träffa honom för en intervju. Att jag inte hade för avsikt att ställa ut honom utan bara att försöka förstå.
Vårt första möte ägde rum den 27 augusti på Fåfängan i Stockholm som visade sig vara en till namnet passande plats.
”Jag kommer inte från någon särskilt förmögen familj”, berättar Johan.
”Det var sparsamt trots att jag heter af Donner och att båda mina föräldrar var adliga. Men det är ett vanligt missförstånd att det bara därför finns mycket pengar. Men fåfänga fanns det kanske och det var viktigt att prestera. Jag skulle faktiskt säga att det i hög grad är fåfänga som har drivit mig.”
Enligt Wikipedia är fåfänga ”en överdriven tro på sin egen förmåga att imponera på andra antingen med sitt utseende eller med sina förmågor. Enligt många etiska läror är fåfänga dåligt, synonymt med flärdfullhet, prålsjuka inbilskhet, egenkärlek och högmod. Tillsammans med arrogans och förmätenhet faller fåfänga inom ramen för högmod som är en av de sju dödssynderna.”
Jag insåg att det var länge sedan, om jag alls tidigare hört någon använda det ordet och än mindre själv erkänna det som last. Men här satt vi alltså nu. På Fåfängan. Det var Johan som hade valt platsen. Hur skulle vi börja?
”Jag har av min advokat fått rådet att skriva ett kontrakt med dig”, säger han, ”att du inte får tala om för någon om vårt möte och inte skriva något utan att jag godkänner det. Men jag orkar inte. Jag är kanske naiv, men jag måste kunna lita på folk.”
Det kändes konstigt att det var han som sa det, men jag sa tack.
Det här var ett par dagar efter Annika Östbergs Sommarprogram som vi båda hört. Vi hade också båda följt den debatt som blossat upp i dess spår. ”Tycker du att det var rätt att låta henne prata?” frågar Johan. ”En del har ju menat att Sommarpratare är en hedersutmärkelse och hävdat att det är fel att på det här sättet premiera en brottsling.” Jag sa att för mig handlar inte Sveriges Radios eller public service uppdrag om att dela ut hedersutmärkelser utan om att lyfta fram en mångfald av berättelser och perspektiv och att Sommarpratare blir de som har erfarenheter som få av oss någonsin kommer att erövra, men som vi på det här sättet ändå får möjlighet att dela, kanske lära oss något av eller få en förståelse för. Jag tycker alltså det var rätt.
”Annika Östberg sa att det hon gjort kommer hon alltid att få leva med och det kommer jag också”, säger Johan, ”även om våra brott är vitt skilda. Det är min skyldighet. Men jag undrar: kan man någonsin bli förlåten?”
Det var också den fråga som ekade starkast i mitt huvud efter vårt första möte. Kan man någonsin bli förlåten?
Många tidigare vänner har lämnat familjen och kanske ser en del det som provocerande att hans hustru valt att stanna. Han berättar att det händer att folk går över på andra sidan gatan när de kommer gående. Och att han fått höra att det är olämpligt att han alls visar sig ute. Eller att han ser för glad ut.
”Men jag har alltid varit sådan. Skulle jag gå med nedböjt huvud och signalera att jag är ett offer?” Han är väl medveten hur han skadat både människorna i och förtroendet för de organisationer där han tidigare arbetat, och sin familj.
”Båda delarna gör lika ont i dag”, säger han. ”Fast på olika sätt.”
”Det kom som en blixt från en klar himmel”, säger hans fru när jag talar med henne. ”Vi visste ingenting under alla dessa år. Ingenting.” Barnen har tagit det olika, berättar Johan. Med det har naturligtvis varit en svår tid för dem.
Jag drar mig till minnes och berättar vad Etienne Glaser som jag då arbetade med sa i samband med Alcaláaffären när anklagelserna om bedrägeri blev offentliga.
Han sa: ”Om det då visar sig att Jesús är skyldig. Då har jag en brottsling till vän.” Det gjorde starkt intryck på mig. Men vi lever i ett samhällsklimat och med en medielogik som gör oss snabba att döma.
”Medierna”, säger Johan, ”Ja, du vet förut googlade jag ofta på mitt namn för att se hur många träffar jag fick. Det var en del av fåfängan. I dag vill jag inte veta. En gång när min hustru och jag varit på bio hade en journalist suttit och väntat på oss i tre timmar för att sedan kliva fram och fråga om jag kunde tänka mig en intervju.”
”Du sa att ni hade det sparsamt, men hur var annars din uppväxt?” undrar jag. ”Jag har ingenting att skylla på. Vi var fyra syskon och jag var ett sladdbarn. Två av de äldre syskonen var tvillingar, en bror och en syster där brodern dog i polio när han var åtta. Men det var inget man talade om. Man bara gick vidare. Systern kom tillbaka till skolan efter sommaren och fick sätta sig bredvid en tom bänk. Men det var den tidens sätt.”
”Vad skulle du säga varit dina drivkrafter?”
”Jag är i grunden en engagerad och kommersiell person och har alltid triggats av oväntade möten”, säger Johan.
”Egentligen borde jag kanske ha stannat i reklamvärlden, men med min bakgrund kanske det anses finare att arbeta med välgörenhet.”
”Menar du att det är mindre fåfänga i reklamvärlden?” frågar jag.
”Nej, den finns nog där också. Men där är det öppet. Man säger att man är där för att tjäna pengar. Jag minns en vän som berättade att han skulle anställa en säljare och att om den sökande inte på frågan vad som drev honom svarade att tjäna så mycket pengar som möjligt kom han inte på fråga. I den ideella sektorn är det också så, men man talar inte om det. Jag vet att jag är fel person att kritisera men jag menar att man kanske inte ska ha lika hög lön i en välgörenhetsorganisation som inom det kommersiella. Man borde inte arbeta där om man drivs av pengar. Det har jag nog egentligen alltid tyckt. Man måste göra avkall på en del för att bli trovärdig. Fast som sagt. Jag har ingen rätt att tala om det efter vad jag gjort. Men jag tror att organisationen blev för stor. I stora organisationer finns alltid en fara att man tappar kontakten med den ursprungliga idén. Det fanns ett glapp mellan oss som arbetade med den kommersiella biten och de andra. Den klyftan sporrade mig då. I dag tror jag att en sådan klyfta kan vara farlig för en verksamhet. Och för mig personligen var det förödande att befinna mig i kretsar där man alltid åkte till Alperna på sportlovet. Att umgås med så mycket fåfänga. Jag började tumma på moralen för att få vara en del av en gemenskap. Jag ville att min familj också skulle ha guldkant på tillvaron och därför stoppade jag fingrarna i syltburken.”
”Guldkant på tillvaron säger du. Men kunde du njuta av den? Kan man vara lycklig när man lever i en lögn?” undrar jag.
”Ja faktiskt”, säger han.
”Men var du inte rädd för att bli avslöjad?”
”Nej jag tror inte det”, svarar han först. ”Jag kunde alltid sova på nätterna. Det kanske hade varit bättre om jag inte kunnat det. Men visst var jag orolig vid boksluten och jag bad till högre makter varje kväll.”
”Men under nio år? Tog sig inte rädslan något annat uttryck?”
Efter en stund berättar han att han efter halva tiden fick polymyalgi. Han som alltid varit frisk. Han fick kortison men det hjälpte inte. Kanske hängde det ihop på något sätt.
Jag frågar både under vårt första möte och vårt andra möte efter punkten då han gick över gränsen. Vad det var som hände. Men han ber att få återkomma. Vid vårt tredje möte säger han att det inte finns någon sådan punkt.
”Det var en glidande skala. Jag får ett jobb vid sidan av Röda korset och det är klart att jag kunde frågat om det var okej, men det gjorde jag inte. Och sedan fortsatte det. Under mina år på Röda korset ökade intäkterna hela tiden. Det är inte så att jag i dag på något sätt rättfärdigar mitt brott, men det var ett faktum.”
”Kan man säga att du skapade ett privat bonussystem?”
”Ja kanske. Och jag tror inte mitt brott hade setts med samma avsky om jag arbetat på ett vanligt företag i stället.”
Nej, det hade det nog inte, tänker jag. Och kanske hänger den enorma vrede som Johans brott har väckt ihop med att hela välgörenhetsindustrin är allas vårt alibi för att kunna leva som vi gör.
”Tror du att dina handlingar på något sätt kan ha att göra med värderingar som vårt samhälle uppmuntrar?” frågar jag.
”Inte så att jag skyller på det, men det är klart att jag i dag ser mycket tydligare att identitetsskapandet till stor del sker genom konsumtion och att det är de enda värden som räknas. Jag har nu i efterhand börjat få syn på vad som egentligen betyder något.”
Fåfängan ja. Tidningen Chef listar nu i veckan fem fåfänga ledare och skriver: ”Även om fåfänga klassas som en av dödssynderna är den en viktig del av toppchefers ledarskap. Många medarbetare följer helst en karismatisk ledare. För oss som behöver bygga lite fåfänga finns hjälp att få om man lär av de bästa.”
Det finns en berättelse om en indianhövding som får en fråga av sin dotterdotter. Hon säger: Det känns som jag har två vargar som kämpar i mitt inre. Den ena är våldsam, hatisk och hämndlysten och den andra förlåtande och full av medkänsla. Vilken av vargarna kommer att vinna?
Hövdingen svarar: Den du matar.
Under vårt sista samtal drar jag mig till minnes vad Anita Goldman sa under en av våra debattkvällar på Orionteatern förra våren. Hon sa att hela vårt västerländska sätt att leva är så djupt omoraliskt att det är ett hyckleri av oss att över huvud taget prata om moral. Och egentligen, utan att på något sätt förmildra brottet, frågar jag mig om inte den lögn vi alla i väst lever i genom vårt överutnyttjande av jordens resurser på andras bekostnad är samma sak. Det är bara det att när man praktiserar samma moral i fel sammanhang räknas det som ett brott. Precis som en av Mor Courages söner i Brechts pjäs som ena dagen dödar en bonde och blir hyllad som hjälte men när han nästa dag när det blivit fred begår exakt samma handling – är det ett brott och han blir avrättad som straff.
En dag kanske vi alla kommer att ställas till svars.