Jan Björklund kom på en fiffig grej om skolan i helgen. Han sade, att om bråkiga Kalle, 15 år, till varje pris vill spela Allan så skall han tvingas ha med sig en av sina föräldrar under lektionerna. Och då skulle ju han lugna ner sig några hekto – och det skulle bli tyst i klassen.
Tyst i klassen sägs bli årets viktigaste valfråga. Det måste till något mer än ett vanligt hyschande.
Jag räknade lite på det där. Hur många föräldrar kan det bli tal om, i runda slängar? Hur trångt blir det? Och vad kan det kosta? Man ser ju förresten redan på sexårs vilka som är svåra att hyscha ner.
Alla som har gått i skolan vet att det finns minst en Kalle i varje klass (lite traditionellt med klassindelning, jag vet), totalt finns det en miljon fyrahundratusen skolelever i Sverige, då har vi ungefär 47 000 Kalle i Sverige. Som spelar Allan.
Många föräldrar blir det, och man får nog räkna med att det kan ta en vecka i alla fall, per Kalle, att få honom på andra tankar. Det blir ungefär 235 000 försäkringsdagar i föräldrafrånvaro. Mycket pengar blir det alltså. Kanske kan man spara mamma- och pappadagar till detta i stället?
Har ni en liten Kalle hemma – dags att börja planera.
Nu vet flera stycken av oss att många Kalle kommer från ganska stökiga hem, en del från riktigt jobbiga miljöer. Och då vinner man ju en sak till på detta: ett varnande exempel. De andra barnen kan nu få lite insyn i hur Kalle har det, när Kalles rätt jävliga föräldrar får visa upp sig för hela klassen.
Det blir stor hjälp för Kalles kompisar. Är man som Kalle kan man bli som Kalles pappa. Ett gammalt hederligt gatlopp, rent av.
Jag tycker man kan gå ett steg längre, och det vet Jan Björklund också, men det vill han inte säga ännu. Man får ju spara ett ess i ärmen. Och några ägg i mössan:
Hjälper inte detta får Kalle vara hemma tills han blir skolmogen, det är ju ändå föräldrarnas sak. Och då finns inte heller Allan kvar! Och då finns inget problem.
Jan Björklund borde bli utbildningsminister.