Jan Helin sitter på framkanten, dinglar med benen och spanar ut mot medieuniversum. Nöjd och glad och på som fan. Nästa vecka bloggar han själv om hur det är att jobba på neurokirurgen på KS. Han opererar ett aneurysm! Och deras reporter Bengt Varan skall försöka spendera bonusar för 10 miljoner – på ett dygn. Följ honom på twitter.
När vi andra är på oorganiserad reträtt från fronten möter vi Aftonbladets oförvägna redaktion, på väg framåt. Vilket mod.
Jag blir rörd av Jan Helins omtanke, han engagerar sig inte bara i Aftonbladets läsare, han bryr sig lika mycket om DN:s. Jag tror däremot att många DN-läsare känner stark oro för hans engagemang. Det han säger är följande: ”Ha, nu måste ni också skriva om ’Let’s dance’, fast ni tycker att det är skit.”
Ja, delvis har han helt rätt. Läsarnas intressen styr självklart många publiceringar. Ibland är det klokt att stå emot, driva en egen publicistisk linje – inte ängsligt dra i väg och gömma sig i medieflocken av det enda skälet att ”dom är flest, därför har dom mest rätt”.
Och du, Jan Helin, det där att man sitter i ”finrummet” så fort man över huvud taget piper om er journalistik: Är inte det grymt mycket 1987? Och vet du vad: Många av oss föredrar trots allt ett journalistiskt finrum framför ditt tomrum.