Svante Nycanders beskrivning av hur stymoderligt liberalismen behandlas på kultursidorna har i allt väsentligt fått två bemötanden: Det är inte alls så och dessutom är det bra att det är så, eftersom liberalismens huvudfåra står för kapitalism (Sven-Eric Liedman), likgiltighet inför överlevnadsfrågorna (Per Gahrton), den starkes rätt (Ola Larsmo) eller imperialism (Sverker Lenas).
Mattias Svensson har redan avslöjat flera av vandringssägnerna. Det var liberalerna som först stod upp för slavarnas, de obesuttnas, kvinnornas och de religiösa och etniska minoriteternas friheter. Och även om man naturligtvis kan komma dragandes med John Stuart Mills koloniala äventyr en gång till, är det ett historiskt faktum att det var från det liberala lägret som de systematiska attackerna på hela idén om kolonier och imperier kom.
Att liberalismen avfärdas så lättvindigt är naturligtvis ett tecken på att Nycander har rätt. Men jag kan ändå inte dela hans ilska över det. Många svenska intellektuella saknar förtroende för vanliga människors frivilliga samverkan och vill styra upp samhället så att det lever upp till deras konservativa eller socialistiska världsbild. Att de inte kallar sig liberala är bra, det visar att liberalismen fortfarande betyder något, att den fortfarande utmanar.
En större risk är nämligen att liberalismen blir ett tomt honnörsord, och dess principer till intet förpliktande fraser. Enligt en studie från tankesmedjan Fores säger sig hela 6 av 10 svenskar vara ”liberala”, ett flertal även inom KD och S. Denna höga andel får sin förklaring när Fores frågar varför de anser sig vara liberala. Hälften svarar att de inte har en aning.
När liberalismen har fått genomslag i vår allmänna syn på demokrati och marknadsekonomi kan man få för sig att det inte återstår fler strider och att det är ofarligt att vara liberal – det innebär väl mest att man är tolerant och ogillar diktaturer. Då förlorar man liberalismens roll som ständigt närvarande korrektiv. Per Gahrton har rätt i att 1800-talsliberalerna inte varnade för växthuseffekten. Men deras historiska insats var inte att gissa framtidens faror, utan att förklara vad vi kan och får göra mot varandra när vi försöker hantera dem. De skulle kanske inte förstå Gahrtons syn på problemen, men de skulle be honom att inte trampa ned de individuella friheterna och den livgivande konkurrensen i ivern att lösa dem. Så länge världen producerar nya generationer av gahrtonister kan liberalismen alltså inte bli så föråldrad som han hävdar att den är.
Trots att Nycander i sin bok ”Liberalismens idéhistoria” noterar risken att liberalismen görs banal bidrar han tyvärr själv till det när han skriver att ingen i dag angriper liberala idéer om fri- och rättigheter, rättsstat och marknadsekonomi och att det just därför är märkligt att den idétradition som har givit oss detta avfärdas.
Han får det att låta som att liberalismen har vunnit i allt utom slaget om begreppen. När folk kallar sig liberala men ändå välkomnar statlig övervakning, slutna gränser, polisjakt på dem som använder substanser vi ogillar och en ekonomi som till hälften kontrolleras av staten, ja, då är i alla fall jag benägen att säga att förhållandet är det motsatta.
Nycanders resonemang påminner om när han i radions ”Obs!” 1999 förklarade att ”en liberal och en socialdemokrat kan ha precis samma uppfattning i de allra flesta frågor”. De kulturskribenter som uppmanas att läsa de liberala klassikerna skulle alltså kunna lämna biblioteket som goda liberaler och tycka som socialdemokrater. Om man inte ser mer sprängkraft och radikalitet i den liberala idéhistorien undrar jag varför man tar sig tid att författa en så ambitiös bok om den.
Liberalismen blir så harmlös om man mildrar dess radikala utmaning mot makten oavsett vem som innehar den och för vilka syften. I sin första artikel gör Nycander det genom att avfärda ”nyliberalismen” – det missvisande namnet för den klassiska anti-etatistiska liberalismen – som en utländsk import som ”kom sent till Sverige, den saknar rötter i den frisinnade folkrörelsetraditionen och den kulturradikala Verdandiliberalismen”.
Genom att utse socialliberalismen till startpunkt och idealmodell suddar Svante Nycander
ut hundra år av svensk liberal historia och några av dess största namn – som Anders Chydenius, Lars Johan Hierta och Torgny Segerstedt, som hävdade att laissez-faire var den enda ”tvättäkta” liberalismen. De duger inte, för de tycker inte som socialliberalerna och nykterhetsrörelsen. Det är lite som att säga att Branting inte har några rötter i socialdemokratin, för Mona Sahlin tycker inte som han.
En sådan argumentationsmetod har jag stött på här och där, men jag hade inte förväntat mig den från en person som slår på stora trumman mot osynliggörandet av liberalismen.
Johan Norberg är debattör och författare till boken ”Den svenska liberalismens historia”.