i Egypten och Babylon, till utdrivningen ur det blomstrande Spanien 1492, en av de största etnisk-religiösa "rensningarna" i Europas historia, fram till vår tid med de östeuropeiska pogromerna och Europas historiska skam, den "slutliga lösningen" - allt fogar sig samman till berättelsen om ett folk och dess öde.
Men om nu varje jude har rätt att återvända till "Jerusalem"? Om mer än hälften av judenheten väljer att inte "återvända"? Om Israel, det som ännu är "Sion" och "Jerusalem", framstår som en tekniskt, ekonomiskt, militärt och politiskt överlägsen makt i sin del av världen? Vad innebär det då att vara "jude"? Vem är längre hotad, fördriven eller lever som en främling i exilen?
Ingen jude kan längre se sig som utan hemland. Varje jude kan i dag sägas ha valt sitt hemland. Det som i första hand bestämmer den nationella identiteten.
Men att vara jude är också en religiös identitet. Med ett litet nomadiserande folk (från olika etniska grupper) upprättade Gud en gång ett heligt förbund, det förbund som bär namnet "Israel" och som konstituerar den religiösa identiteten. Vad händer då med dem som inte tror på denne Gud? Vad gör en sekulär jude till en "jude"?
Kanske är det i stället en etnisk och "kulturell" identitet? Men det finns indiska judar och etiopiska, marockanska och svenska. Det finns vita judar och svarta, och judar på alla världens kontinenter. Kan man då tala om en gemensam "kultur"?
Det råder i dag en alltmer uttalad osäkerhet om vad det innebär att vara "jude". Det kommer till uttryck till exempel i den stora undersökning av judisk identitet som genomförts av Lars Dencik med flera, liksom i antologin "Judisk identitet" (1993), som båda mera ger uttryck för sökande än bekräftelse.
Före den franska revolutionen och Napoleons beslut att ge judarna lika medborgerliga rättigheter behövde ingen tveka om vem som var en "jude". Den helt dominerande delen av världens judar levde i Europa, men de levde avskärmade och isolerade, utestängda från ett likvärdigt medborgarskap. I "gettot" gällde i stället deras egen lag, där förvaltade de sin egen tradition, där upprätthöll de Förbundet, främst genom att studera skrifterna, Tora och Talmud. Där ingick de tio budorden - men inte att den judiske upprorsman som en romersk domstol en gång dömt till döden skulle vara Messias. Just detta hade i århundraden gjort dem till Europas eviga kättare, ett hot mot den kyrka vars makt var så nära sammanflätad med statsmakten. De blev den kristna kontinentens "andre", på vilken demonernas egenskaper fritt kunde projiceras.
Med upplysningstiden kom rationalismen och sekulariseringen. Vem brydde sig nu längre om ifall judarna förnekade att Kristus var Messias?
På upplysningen följde den stora "emancipationen", då judarna i land efter land fick tillträde till samhällslivet på lika villkor. Männen rakade av skägget, satte på kostym och gjorde karriär som alla andra. Barnen fick gå i skola bland andra barn, många övergav folkspråket jiddisch och satte en ära i att även som jude vara patriot - tysk eller rysk, fransk eller svensk, beroende på hemland.
Detta blev upptakten till ett av de mest dynamiska skeendena i judisk historia. Medan den framväxande judiska överklassen i många länder blev kulturella mecenater, splittrades den nyfödda judiska "nationalismen" i en rad rörelser. Arbetarrörelsen Bund ville verka för judarnas rättigheter i sina hemländer och upphöja jiddisch till ett judiskt nationalspråk i Europa. Den judiska borgerligheten i städerna, som föraktade jiddisch, ville i stället tala landets språk, men värnade hebreiskan för den religiösa sfären. Sionisterna såg utvandring till Palestina som enda vägen till bestående upprättelse för judarna. Reformrörelsen däremot ville anpassa judendomen till det moderna livet, införde folkspråket i gudstjänsten och ville lätta på de stränga ortodoxa levnadsreglerna. Parallellt med denna utveckling hade en religiös väckelse gått över det judiska Östeuropa; chassiderna krävde innerlighet i det religiösa livet men opponerade sig ursinnigt mot allt vad moderniteten stod för.
Bland de elva miljoner judar som levde mitt i Éuropa var en ny judisk identitet på väg att växa fram, som en följd av emancipationen och i samspel med tidens alla idéströmningar. Det var en kokande kittel av uppror och förnyelse - ett socialt, politiskt, litterärt, kulturellt och religiöst brytningsskede som kunde ha förändrat kontinenten.
Men den nya tiden stod inte handfallen inför förlusten av sitt favoritobjekt för demonisering, av tillgången till en "annan" som kunnat framstå som bärare av alla de egenskaper man inte ville se hos sig själv. I stället för Kyrkan hade den Vetenskapen. Rasbiologin blev det monster som "naturvetenskapen" födde åt den nya tiden. Åtskilliga av de primitiva myter som odlats i skuggan av kampen för "den sanna läran" kunde nu införlivas och återanvändas.
Alltsedan dess har judisk identitet - i egna ögon och andras - kommit att helt förbindas med Förintelsen. Fyra tusen år av judisk tradition och historia är dold bakom den svarta röken från krematorieugnarna.
Men det är till detta dynamiska skede, före Förintelsen, vi måste återknyta, hävdar nu bland andra den italiensk-judiska idéhistorikern Diana Pinto. Hon menar att judarna i Europa måste tillbakavisa både den amerikanska och den israeliska opinion som ser vår kontinent som i grunden och oföränderligt antisemitisk (medan de ser sig själva som de giltiga representanterna för den överlevande judenheten) och inte hänge sig åt den jiddisch- och klezmernostalgi som florerar i USA. Judarna är inte och ska inte vara Europas "andre", de har - och har alltid haft - en självklar hemhörighet i de länder där de lever och verkar. Inte som främlingar, utan som viktiga och närvarande inslag i den europeiska kultur som i årtusenden påverkats av judiskt tänkande. I stället för att ständigt se till judarnas roll som offer måste en modern europeisk judisk identitet ta fasta på den tradition av mångstämmighet och demokratisk pluralism som föregick Förintelsen.
Hela den kristna kulturen vilar på ett judiskt arv. Den moderna tiden är full av namn som gjort judiskt tänkande till en del av den europeiska kulturen: från Freud och Marx, Hanna Arendt och Rosa Luxemburg, Alfred Einstein och Leo Trotskij, Martin Buber och Henri Bergson, till författare som Franz Kafka och Marcel Proust, Isaac Babel och Osip Mandelstam, Heinrich Heine och Elias Canetti, Samuel Josef Agnon och Isaac B Singer - listan tycks vara utan gräns.
Då var "jude" inte heller något entydigt begrepp: där fanns fattiga och förmögna, kapitalister och socialister, religiösa och ateister, bybor och storstadsborgerlighet, där fanns hebraister och jiddischister, sionister och antisionister, chassider och revolutionärer.
Men att synliggöra denna dynamik, full av spänningar, hotar samtidigt den bräckliga känslan av gemensam identitet. Om det inte är nazismen, antisemitismen och Förintelsen som håller oss samman och gör oss till ett folk, vad är det då?
Assimileringen, som från början innebar en befrielse, upplevs fortfarande som ett hot. Inte sällan talas det i dag om den som ett utplåningshot. Vad kan då, mer än den yttre fienden, hålla folket och identiteten samman?
Även staten Israels tillkomst och utveckling har paradoxalt nog gjort frågan om identitet komplicerad på mer än ett sätt. Staten kom till för att ge en safe haven undan antisemitiska förföljelser: var och en som riskerar att förföljas som jude har rätt till israeliskt medborgarskap. Det innebär att man övergav judendomens definition, till förmån för en som definierats av fienden, antisemiten, rasisten! Som tänker sig att "judiskhet" är något biologiskt, att juden är av en särskild "ras". Hur värjer man sig från en identitet som definierats av fiendens blick, om den samtidigt omfattas av den "egna" staten?
Judarna är i dag frivilliga medborgare i Europa och det pågår faktiskt en judisk återflyttning, inte minst till Tyskland. Men inför det som ser ut som en ny gryende antisemitism hejdar sig denna rörelse av återerövring och omprövning. Är det kanske samma gamla antisemitiska spöke som börjat röra på sig igen, vilket amerikaner och israeler vill göra gällande, eller är det en ny sorts? Är det en primitiv rasistisk antisemitism eller är det antijudiska stämningar som är politiska till sin karaktär och som riktar sig mot den "judiska staten" Israels agerande? Hur kan man veta?
Det enda en jude säkert vet är att politiska rörelser kan exploatera den aggressiva potential som finns i primitiva föreställningar om "den andre". Det hände då och det händer nu. Politisk islam är en ideologisk rörelse, inte en religiös, och den är på stark frammarsch. Den exploaterar (och vanställer) inte bara sin egen religion utan utnyttjar också de mest primitiva vanföreställningar i sin propaganda. Avsiktligt och som led i en politisk strategi suddar den ut gränsen mellan en verklig politisk konflikt och de arketypiska bilder som strukturerar en inre (fantasi)värld i ont och gott, tryggt och hotfullt.
Att värja sig mot andras projiceringar är en svår konst. Men just i detta utsatta läge är det särskilt angeläget att "juden" kan avvisa varje försök att spärra in honom i en kollektiv identitet som bygger på mytiska föreställningar om ras, blodsband och biologisk särart.