Vem bestämmer i Grekland? En sak är säker: inte är det vi, säger människorna som oroat samlas på kvällarna utanför parlamentet i Aten. Den här veckan hörs inte slagord, utan lågmälda försök till analyser av vad som sker därinne. Att tolka politikernas ord har blivit som en avancerad form av teckentydning. Man frågar inte: vad säger han? utan: vad menar han egentligen?

I stället för folkomröstning verkar grekerna nu få en före detta bankchef till statsminister. Detta ska inte ses symboliskt, utan bokstavligt. Den grekiska regeringens roll är sedan en tid tillbaka inte att göra vad folket vill, utan att administrera de beslut som tas av EU, ECB och IMF. Klarar inte politikerna att ro i land detta utan börjar dilla om folkomröstningar, är reaktionen från börsen och EU omedelbar: du har spelat ut din roll, bort!

I går träffade jag en modig socialdemokratisk parlamentsledamot som vågat rösta nej till sparpaket och lönesänkningar. Tre minuter senare var han utesluten ur partiet. Ministrarna röt åt honom: ”Förstår du inte att vi har lovat Angela Merkel att 155 ledamöter skulle rösta ja? Vi kan inte börja krångla nu!”

Samtidigt växer fattigdomen och desperationen. Skolorna i Grekland står sedan terminens början utan böcker. Lärarna får kopiera upp stenciler. Sparpaket efter sparpaket skapar chockvågor genom landet, gör det svårt att andas. När jag berättar om detta för svenska vänner säger många: det låter hårt, men är det inte nödvändigt, det handlar väl ändå om räddningspaket?

Ja, det är ungefär som om man skulle kalla det räddning att sätta en svältande person på diet. Problemet är inte bara att det är grymt. Problemet är att det är en ganska kontraproduktiv strategi.

Framför allt tar den inte itu med orsakerna till krisen: att en mängd spekulanter och banker vill ha en allt större del av frukterna av människors arbete, samtidigt som allt färre arbeten skapas. För det är vad hela den här lånekarusellen handlar om. Glöm den moralistiska och felaktiga idén att den som är skuldbelagd är skyldig, medan den som lånar ut är god och generös. Det är precis tvärtom. Den som lånar ut pengar till ränta garanterar sig om att få en månatlig profit från andras arbete utan att göra något själv. Det är en typ av utsugning.

Att den här utsugningen, diskutabel i sig, gått över styr har varit uppenbart sedan finanskrisen 2008. Det visade sig då att bankerna förväntade sig att kunna leva på räntor från folk som inte ens hade jobb.

På samma sätt finns det ingen möjlighet att Grekland kommer att kunna betala skulderna, som snart växt sig till två gånger BNP:n. Europas ledare vägrar inse detta och ger i stället nya lån hela tiden. De här lånen snuddar bara vid Grekland och vänder för att sedan hamna hos bankerna, både inhemska och utländska. Samtidigt tvingar IMF och EU Grekland att avskeda fler människor och att sänka lönerna än mer. I och med det blir det praktiskt omöjligt för landet att komma på fötter.

Ursäkta mig, men även om alla i Grekland slutar äta helt och hållet, på vilket sätt är detta tänkt att lösa krisen?