Mario Vargas Llosa är en mycket stor författare som hade varit ännu bättre om han enbart skrivit om män. Männen i hans verk glömmer man inte. Han kan skildra egendomliga original som radiomannen Pedro Camacho, maktfullkomliga despoter som Trujillo och revolutionärer som kamrat Mayta. I samtliga fall visar han mannens svagheter utan att förlora värmen för hans mänsklighet.

Med kvinnor är det något helt annat.

Där dominerar formuleringar som ”den lilla kroppen”, ”de stora, skrämda ögonen” och ”de knoppande bröstvårtorna.”

”Det gröna huset” handlar om en indianflickas väg från klostret till bordellen. Romanen igenom beskrivs kvinnor på detta slavköparsätt: ”Där fanns sex stycken prostituerade, gamla och slappa i köttet.”

Innan indianflickan Bonifacia blir våldtagen är hon en tyst och skrämd figur – efter våldtäkten lägger hon ”blygt” sina armar runt sergeantens axlar och viskar att hon aldrig haft en man förut, varpå de blir kära och gifter sig.

Nåväl, världen är full av mysterier – problemet är att Bonifacia förblir fullständigt obegriplig, ett väsen och inte en människa. Inom loppet av en sida gråter hon, sedan gör hon motstånd, sedan hettar det i hennes kropp, sedan har hon en beslöjad stämma, sedan börjar hon ”spinna” och sedan gråter hon igen utan att någon har hunnit begripa varför. Porträttet av Bonifacia är inte ens platt – det har ingen dimension alls. Däremot beskriver Vargas Llosa mycket ingående hur hon ser ut under kjolen.

Både indiankvinnor och tahitiskor ”spinner” och ”gnyr” för övrigt alltid hos Vargas Llosa.

Det finns undantag, kvinnor som tillåts vara komplexa människor – som hans ungdomskärlek tant Julia. Men så fort de blir ”horor” kommer något fånigt över Vargas Llosas blick, han kan inte längre se dem inifrån, nyckeln till deras personlighet tycks finnas i höftens rundningar och inte i deras bakgrund. Nathan Shachar skriver att ”ingen har skrivit så ömt om prostituerade som Vargas Llosa” men jag hittar ingen ömhet, bara hö-hö blandat med ringaktning.

Vargas Llosa förhärligar inte sina män. Däremot gör han dem till människor ända ut i fingerspetsarna. Diktatorn Trujillo är både egenkär och full av brutal självinsikt. En impotent macho som det är en njutning att läsa om, precis som alla Vargas Llosas män. De lever, de svär så det ryker, i deras inre utspelar sig livets och politikens alla strider. Åt kvinnorna blir intet kvar. Hierarkin mellan könen är konstant, evig och av naturen given.

Mot bakgrund av detta ter det sig inte så konstigt att han övergav sitt engagemang för Latin-amerikas fattiga. I kriget mellan könen har Mario Vargas Llosa alltid ställt sig på den mäktiges sida.