Om en författare brister i förmågan att förstå människor – gör det honom till en sämre författare?

Jag vill hävda det.

Är han en bra berättare kan han fortfarande fängsla läsaren. Men har han inte förmågan att se alla människor infrån skapar han inte den svindlande upplevelsen som litteratur kan göra av att vara större än verkligheten, mer liv än livet självt.

De som reagerat på min analys av Mario Vargas Llosa verkar tro att hans oförmåga att skildra kvinnor är en politisk fråga. Och tror man det, ligger det ju nära till hands att utbrista att litteraturen ”står över politiken”, ”inte låter sig reduceras till så enkla frågor” eller sucka över ”detta provinsiella Sverige”.

Jag menar dock att hans kvinnosyn inte är ett politiskt, utan ett litterärt problem. Kvinnorna är inget som står utanför hans romaner, de finns ju i allra högs­ta grad i dem. Och Vargas Llosas stora svaghet är att han inte klarar att lyfta sig över synen på kvinnan som sexobjekt. Hans annars så insiktsfulla författarskap kanar nedåt och blir banalt så fort det är kvinnor med. Då försvinner all personkännedom och det blir ett enda dreglande över bröstvårtor av alltihop.

Ta till exempel romanen ”Paradiset finns om hörnet”, som Anders Cullhed skriver om (DN 21/10). Vartannat kapitel handlar om Flora Tristán, feminist och socialist, och vartannat kapitel om Paul Gauguins äventyr med tahitiska trettonåringar. Cullhed menar att detta bevisar att Vargas Llosa ”inte låter sig reduceras till något endimensionellt ställningstagande”. Cullhed använder ordet dialektik.

Nu börjar denna diskussion bli intressant. För visst finns en motsättning mellan skildringen av Tristán och de tahitiska flickorna – men den är inte dialektisk.

Dialektik är något mer än bara en enkel motsats. Dialektik innebär att kunna se hur varje situation innehåller fröet till sin egen undergång. Det är en framåtdrivande, fruktbar motsättning. Att se hur förtrycket sår frön till revolten och hur befrielsen i sin tur kan innehålla ännu icke skönjbara ansatser till diktatur.

I ”Paradiset finns om hörnet” händer inget sådant. Där råder bara ett fast och trist motsatsförhållande mellan två kvinnotyper: horan och madonnan.

Denna fastlåsta motsättning finns i hela Vargas Llosas produktion. Å ena sidan har vi de tahitiska kvinnorna, de indianska kvinnorna, den ”stygga flickan” från Limas fattigkvarter. De har ingen bakgrund och inga efternamn och förblir ”flickor” livet ut. När männen våldtar dem njuter de, när de prostituerar sig är det så angenämt att de ”vägrar ta betalt”, de är ogenerade, skälmska och koketta.

Å andra sidan har vi de vitare kvinnorna av högre klass: Urania Cabral i ”Bockfesten”, Flora Tristán, Mette Gad. De är nobla och hatar sex. Flora Tristán ”äcklades av könsumgänge”, det var ”motbjudande” att ”ha blivit betäckt av den där liderliga besten” och inte nog med det, Vargas Llosa gör hennes äckel till en besatthet som genomsyrar hela hennes politiska gärning. På samma sätt blir senatorns dotter Urania ”äcklad, vettskrämd så fort någon man ser på henne” och tänker aldrig ha en älskare. Om ”slampan” kan vara med om vad som helst utan att påverkas, kan ”madonnan” inte bli petad på utan att få men för livet.

Det här är en psykisk låsning, inte dialektik. Här finns ingen utveckling, bara en fast idé om att kvinnan tillhör en av två typer. . Båda kvinnotyperna bli våldtagna, men medan ”madonnan” fryser till is, bryr sig ”slampan” inte nämnvärt. Båda kvinnotyperna definieras av sin kropp och sina sexuella liv – något själsligt djup utöver det har de sällan. De kan ägna hela romanen åt att byta kläder, deras kroppar kan genomgå en mängd ytterst detaljerat beskrivna förändringar, men befriade från sin snäva roll blir de aldrig. Detta gör inte Vargas Llosa till en sämre berättare, men han har inte en plats bland de stora människokännarna.