Kapitalismen 3.0

USA drar ut i korståg för att "införa demokrati och marknadsekonomi" i världen. Men för många, även på hemmaplan, är de två begreppen ett omaka par. Robert Reich, en gång arbetsmarknadsminister hos Bill Clinton, visar, med mycket fakta och siffror, att ekonomin har tagit över politiken i en "Supercapitalism". Författaren och debattören Peter Barnes har i sin bok "Capitalism 3.0" många kreativa idéer för en hållbar utveckling. Båda ser kapitalismen som självklar men otillräcklig i nuvarande skepnad.

Kapitalismens första fas var, säger Barnes, knapphetsekonomin. De gällde att hushålla med arbetskraft och tillverkat kapital. Men naturen var ymnig och människorna relativt få. Den amerikanska Västern låg för fäfot (om man bortser från indianerna, antar jag). Allmänningar var viktiga för de fattigas uppehåll med bete, bränsle, bär och frukt. Men när allmänningarna i England inhägnades drevs människorna till städerna och ofta eländiga fabriksjobb. I USA gavs marken till hugade bosättare som Kar Oskar från Korpamoen, men efter hand mest till spekulanter och bolag.

Nästa fas kan kallas ymnighetsekonomin. Varorna flödar och företagen slåss om köparnas uppmärksamhet. Spara är inte längre hjälte, utan Slösa, hon som håller hjulen rullande med sin konsumtion. Företagen växer ur den roll som staten (kungen) tilldelat dem. Bolagsformen innebär ju en förmån att få driva verksamhet med begränsat ansvar. Nu kapar företagen banden och skyldigheterna mot lokalsamhället och blir alltmer friflytande. Det sena 1800-talets rövarkapitalism i USA skapade stora oligopol och monopol och enorma klyftor mellan de superrika och de fattiga. När kriserna avlöste varandra gick staten in med en kraftfull styrning (och räddade därmed, enligt många, kapitalismen). Även om ordet var tabu så skapades de facto en planerad ekonomi. Efter andra världskriget rådde mer balans mellan starka fackföreningar och företag vars Ledare nogsamt betonade sitt samhällsansvar. Löneklyftorna krympte och en köpstark medelklass garanterade avsättningen för den växande produktionen. Här finns en tydlig parallell med hur vi uppfattar vår svenska historia, med Saltsjöbadsavtalet som kärna.

Detta förhållandevis harmoniska tillstånd upphör på 70-talet. Reich radar upp men underkänner en lång rad förklaringar: oljekrisen, avregleringarna, globaliseringen, den politiska korruptionen, Reagans skattesänkningar eller att kapitalister blivit allt girigare. Inte heller skapade Milton Friedman den neoliberala vindvridningen; möjligen legitimerade han den akademiskt.

Reich talar hellre om hur gamla förstenade oligopol sprängdes av ny teknik där företagen såg nya möjligheter. Dels minskade skalfördelarna i produktionen; det blev lättare att ta sig in. Dels gynnades företag som, likt Wal-Mart (och Ikea!), förstod att skapa globala nät av producenter och varuhus. Genom att prispressa producenterna kunde man erbjuda konsumenterna låga priser. Finanssektorn, som fungerat som produktionens hjälpgumma, fick en egen ställning med oanade möjligheter att skapa förmögenheter. Hela det ekonomiska landskapet blev mer flytande. Konsumenter och investerare tjänade på förändringarna, men det som försvann var jämlikhet, stabilitet och många andra sociala värden. Medborgaren i oss förlorade. Och miljön.

Vinsterna stannade i huvudsak på toppen. En amerikansk direktör tjänar ofta lika mycket på en dag som en av hans arbetare på ett år. De stora inkomst- och förmögenhetsklyftorna är tillbaka, sjukvårdsförmåner och pensioner har dragits in; jobben har blivit osäkra. Vi i Sverige vill gärna se USA som i grunden likt oss. Men löneklyftorna och bristen på sociala skyddsnät där liknar mer villkoren i de mest ojämlika "utvecklingsländerna".

Den allt intensivare konkurrensen har lett till ett krig som nu förs på alla fronter. Från marknadens slagfält har företagen invaderat politiken. Där arbetar de för att vränga lagförslagen i sin riktning, vilket ofta ger högre avkastning än produktion. Det är kärnan i Reichs kritik, liksom i Barnes. Skiljelinjen mellan parterna suddas ut: mer än hälften av Clintons högre tjänstemän gick över till lobbyverksamhet. Runt varje kongressledamot cirklar 50-100 lobbyister. Och de erbjuder inte bara "wine-and-dine". En medgörlig ledamot kan håva in högst påtagliga dusörer. Pengarna ger en enorm utdelning om företagen lyckas, och det gör de ofta.

Reichs botemedel är att vi axlar medborgarrollen, återtar kommandot och ger företagen ett regelverk som uppfyller krav som vi, politiskt, enas om är rimliga. Företagens sociala ansvar ger han inte mycket för; det avleder bara uppmärksamheten från nödvändig politisk styrning. Man ska inte skuldbelägga företagen för att de beter sig illa, utan lagstifta. Det är vår rätt och plikt som medborgare.

Men då måste vi mönstra våra bättre jag. För Reich påminner ideligen om att alla är med om att skapa och dra nytta av denna värld. Som konsumenter tjänar vi på att handla på Wal-Mart. Vi gör det fastän vi vet att det utarmar innerstaden. För att få goda pensioner ser vi genom fingrarna med att våra fondförvaltare jagar efter största möjliga avkastning, även om det betyder nedläggningar på hemmaplan, förtryck och svältlöner i tredje världen.

Reichs goda principer - och hans bild av samhälleligt förfall i USA - utmynnar ändå i ganska modesta förslag (till exempel att begränsa företagens rätt att föra talan i domstol eller att flytta företagsskatten till aktieägarna). Det kan bottna i att han så starkt betonar att konflikten finns inom oss, mellan konsumenten/investeraren och medborgaren. Men då förbiser han orättvisan - som han också visat på - att somliga är så enormt mycket mer investerare än andra.

Barnes utgångspunkt är att ymnighetsekonomin är ekologiskt ohållbar. Företagens lobbande har bland annat givit dem rätten att göra farliga utsläpp. Helt gratis får de utnyttja vad som numera är de viktiga allmänningarna: naturen, lufthavet, vattendragen. Politikerna (även i EU) skänker bort rätten att använda dem till företag (som sedan ändå ofta debiterar sina kunder).

Det är ohållbart för framtiden och därför krävs nya institutioner som frigör systemet från politikernas kortsiktighet och undfallenhet. Kapitalismen måste gå in i en tredje fas, en "Capitalism 3.0", där hanterandet av allmänningar spelar en central roll. Barnes föreslår stiftelser som ska förvalta och bevara allmänningarna för framtida generationers behov. För att stiftelserna ska vara trogna sin uppgift och inte snegla åt andra intressen måste deras uppgift beslutas politiskt men genomföras självständigt. Det kan jämföras med Riksbanken vars - politiskt tillsatta - styrelse ska driva en egen penningpolitik. Eller med domstolar: i ett rättrådigt land är domarna oavsättliga för att vara opåverkbara. De följer också en lagbok, medan politikerna följer sin egen vilja (och lobbyisternas) och bara ställs till ansvar i valtider.

Barnes pekar också på våra sociala och kulturella allmänningar: lagstiftningen och språket och det samlade vetenskapliga och kulturella arvet som har skapats under årtusenden och utnyttjats av alla. Även eterfrekvenser för all kommunikation är allmänningar, liksom internet och annan infrastruktur.

Allt detta är tillgångar som tillhör alla och ska komma alla till del. Och som vi är skyldiga att vårda och bevara för kommande generationer. För kulturella allmänningar har det skapats regelverk, exempelvis för att balansera upphovsmannarätten och patent, både mot allmänintresset och med insikten att allt nyskapande bygger på samhällets gemensamma grund. Utan sagan om Snövit hade Disney inte kunnat skapa sin film. Hur länge ska den då ge bolaget royalty? Sådana frågor sysselsatte redan filosofen John Locke på 1600-talet som föreslog copyright i 14 år, som längst 28 år. I dag har Walt Disney och andra USA-företag krävt och fått först 70, sedan 95 år; elaka tungor säger att tiden förlängs i takt med att rätten till Musse Pigg håller på att löpa ut.

Många utnyttjar allmänningarna utan att betala. Aktieägarna gynnas bland annat av den reglerade värdepappersmarknaden som höjer aktiernas värde, det begränsade ansvaret för företagare och att staten upprätthåller patent och upphovsrätter. Samhällsutvecklingen skapar också andra värden, till exempel markvärdesstegringar som markägaren inte själv bidragit till. Reklamen kan sägas göra intrång på en annan allmänning, vår uppmärksamhet och sinnesro, menar Barnes och föreslår att den beskattas för att "skruva ner volymen".

Stiftelserna för naturresurser ska kunna sälja utsläppsrätter men i kontrollerad omfattning. Företagen betalar och konsumenterna betalar företagen medan stiftelserna delar ut sitt överskott till medborgarna, i princip till alla människor på jorden, även om förslagen mest rör USA. Alla får ut lika mycket medan den som förbrukar mest också betalar mest. Visst är det en rundgång, som all ekonomi, men den innebär mer ekonomisk rättvisa och framför allt en hållbarare värld.

Reich inleder med att citera Milton Friedman som hävdar att kapitalism är bäst för politisk frihet eftersom den innebär två separata maktcentrum. Sedan visar hela framställningen hur totalt sammanflätade de två blivit i "den reellt existerande kapitalismen". Därför kan Reichs och Barnes böcker läsas som en varning för hur det kan gå om man inte vårdar sitt politiska system. Nu vill Reich återupprätta politikens primat. I samhället ska endast individer bestämma, inte företag som bara är "legal fictions". Han menar att det är möjligt om vi bara tar oss samman. Dagens uppgivenhet för "marknaden" är obefogad. Det kan sägas även om Sverige, men bara en handfull skribenter har stuckit ut hakan (som Björn Elmbrandt i "Hyperkapitalism"). Barnes vill framför allt omforma politikens institutioner. Det har sagts att hans förordade stiftelser formellt skulle inskränka demokratin. Men är inte dagens praxis ett ännu större hot, både mot en hållbar utveckling och mot demokratin?

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut