Aldrig har de svenska kapitalisterna haft det så bra som nu. Då borde de också engagera sig i samhällsbygget. De menar finansmannen Robert Weil och reser parollen.
För snart tio år sedan uppmanade jag på DN Debatt Sveriges kapitalister att förena sig i ett tack till löntagarna som avstått så mycket för att vi kapitalister skulle få ännu mycket mer. Aldrig i kapitalets historia hade fördelningen varit så gynnsam för kapitalisterna, men jag trodde då att festen snart skulle vara slut.
Nu tio år senare kan jag konstatera att den inte var det. Vi kapitalister har fått det ännu bättre. Vi har fått skattelättnader som vi inte hade vågat drömma om för tio år sedan. Exempelvis behöver vi inte längre betala gåvoskatt om vi vill vara generösa mot våra nära eller om vi vill ge vårt stöd till något. Våra dödsbon behöver inte betala arvsskatt och vi slipper dessutom i år för första gången på mycket länge att betala någon förmögenhetsskatt.
Nu har vi kapitalister alltså fått resurser som gör att vi själva kan välja på vilket sätt vi vill vara aktiva i samhällsbygget - om vi nu alls tycker att vi behöver vara aktiva. Det är långtifrån självklart för de flesta svenska kapitalister.
Min uppfattning är att det med kapitalet följer ett långsiktigt ansvar för demokratin. Institutioner som till exempel Magasin 3 och Judiska teatern har under mer än 20 år givit mig erfarenhet av konsten och dess experimentella processer. Glasshouse Forum, en ny arena för kritisk belysning av kapitalismen, tvingar mig till eftertanke både som företagare och medborgare. Forskning och konstarter har det gemensamt att de experimenterar, ifrågasätter och överskrider tänkandets konventionella ramar, något som är nödvändigt för ett välfungerande demokratiskt samhälle.
Det finns många kapitalister som tar sitt samhällsansvar, men alldeles för många tycker uppenbarligen inte att det har något med dem att göra. Det är en ödesdiger kortsiktighet. Pengar ger makt och med makt följer alltid ansvar. Det är politiskt sett ohållbart om eliten lever i välmåga, medan samhället i övrigt drabbas av djupa problem och många av de institutioner som ska upprätthålla samhället förfaller. På sikt undergräver detta marknadsekonomin, som är beroende av ett väl fungerande samhälle. Det handlar alltså om ett upplyst egenintresse att motverka detta.
Det undergräver också kapitalismen, vars legitimitet vilar på att den både kan skapa och rimligt fördela välstånd. Stora klyftor är en grogrund för rörelser som vill motverka demokratin och det öppna samhällets värderingar. Det är dags för oss kapitalister att förena oss och finna former för ett större samhällsansvar.