Innehållet är det viktiga, inte förpackningen. Hos förespråkarna för ett nytt operahus i Stockholm kan man spåra en blandning av gammal hederlig folkrörelsefilosofi (”folkets operahus”) och kapitalistiskt snobberi (”låt oss visa att vi blivit kulturmecenater på gamla dar”). En opera är inte en bank som med en stilig fasad kan dölja vad som eventuellt fattas där inne. En opera bör och kan vara precis tvärtom.

Stockholmsoperan har under de senaste decennierna förlorat sin ställning som ett av Europas ledande operahus. Marknadens brutala lagar, som styr Världen sedan 1980-talet, har inte gynnat Stockholm. En och annan toppregissör gästspelar alltjämt, men de stora sångarna och de stora dirigenterna kommer inte längre. Och det är inte husets fel.

Visst är tanken på ett nytt hus frestande. Valencia föll för frestelsen i det allmänna finansiella övermod som spanjorerna nu är på väg att betala för. I Köpenhamn byggde en oligark ett stiligt monument över sig själv. Att Oslo kunde kosta på sig ett nytt spännande operahus är kanske mindre förvånande. Men hur spännande arkitekturen än är, så är det andra faktorer som gör en opera till en världsscen, bland annat extrapengar till spektakulära produktioner. I Tyskland finns närmare 80 operahus, ofta föga spektakulära byggnader. Trots det är många av dessa hus intensiva, kreativa verkstäder för regissörer, scenografer och dirigenter och både elitsångare och lovande yngre sångare från hela Världen slåss om att få jobba där. Tyskland förblir världens musikcentrum.

Björn Wiman drar, helt riktigt, parallellen mellan fotboll och opera (DN 16/1). Men har han tänkt på hur långt allsvenskan har halkat efter den europeiska toppfotbollen? Den nya nationalarenan i Solna kommer inte att ändra på detta förhållande. Elitspelarna kommer att stanna på kontinenten och i Storbritannien – där pengarna finns. Zlatan kommer att dyka upp på hemmaplan ibland, av lojalitet mot hemlandet. Detsamma gäller vår största operastjärna Nina Stemme. Men Sverige kommer inte att kunna hävda sig som operaland och plats för spännande produktioner och stora internationella sångarstjärnor förrän privatpersoner eller intressenter inom näringslivet beslutar att rikta sin spendervilja mot kvalitet i operakonsten i stället för ett nytt operahus. Staten står för grundkostnaderna, men den brutala marknaden gör det nödvändigt med extrapengar för att finansiera stjärnglansen. Först när operan vid Gustav Adolfs torg har blivit platsen för ständigt återkommande musikteaterfester så att publiktrycket blir enormt, först då har man skapat en riktig anledning att bygga ett nytt operatempel i Stockholm.