Lars Vilks leker med ihåliga fraser..
Det var förstås bara en tidsfråga. Med bilden av en "judesugga" har nog Lars Vilks dragit sitt Muhammedprojekt till vägs ände. Ända sedan affären började har Vilks suttit som i en karikatyrmanege, omgiven av en publik som inget hellre önskat än att avslöja honom som en feg rasist. Muhammedhundar, jaja - men Jesus som elefant, vågar du rita det, hö?
Varpå Vilks förstås har svarat med en Jesuselefant. Men det finns ju värre saker man kan rita, eller hur? Nu blev det till slut Ingmarie Froman i Svenska Dagbladet som undrade om Vilks vågade rita en "judesugga". Och oj, det vågade han. Är Ingmarie Froman överraskad? Är hon upprörd? I så fall får hon faktiskt skylla sig själv.
För den som följt Lars Vilks konstnärskap är det två drag som framför allt utmärker honom: ironi och konsekvens. Att Lars Vilks ritar Muhammedhundar och judesuggor betyder inte att Lars Vilks anser Muhammed vara löjlig eller judar svin. Det behöver inte ens betyda att han anser att den sortens bilder bör få förekomma.
Snarare använder han sin konst för att sätta käppar i konstmaskineriets hjul. Liksom han tidigare lekt kurragömma med de världsliga myndigheterna i Höganäs låter han nu konstens och kulturlivets aktörer själva demonstrera ihåligheten i sina ultraliberala fraser om att överskrida gränser och tabun. Detta, menade jag i en kommentar i onsdags, reser frågor om konstbegrepp och konstsyn som kanske vore intressanta att diskutera.
Men icke då. I gårdagens Expressen ordinerar konstkritikern Mårten Arndtzén mig och Vilks ett besök hos psykolog. Jag tackar för omtanken. Självklart blir jag orolig om det är så att en överdriven tro på konstens betydelse är att klassa som en psykisk störning. För faktum är att jag har svårt att se hur jag som kritiker skulle klara mig utan den.
Å andra sidan - är vi inte fler som fått en släng av samma sjuka? Såvitt jag vet har ännu inget hörts från Teheran i denna sak. Vem är det som är kränkt? Vad säger Mårten Arndtzén, vi kanske skulle gå tillsammans, alla tre?