När Courtney Love blir smal, då börjar man undra vad som händer, sa en kompis till mig för ett tag sedan efter att ha läst ännu en ny intervju med den före detta grungedrottningen som inte handlade hälften så mycket om vad hon gör nu för tiden som om hur hon ser ut i sin nya deffade kropp.

Courtney Love är nästan fotomodellsmal och allt är upp och ner.

Som den där reklamfilmen för duschtvål som alltid skrämmer mig. Ett troll som gör reklam för tvål! Sedan förstår jag att det bara är en vanlig kvinna. Alltså inte en modell som ska se ut som ”en vanlig kvinna” utan en på riktigt helt vanlig kvinna. Det är förstås inte det minsta fel på hennes utseende, men mina ögon kan inte se det. Om man är van vid airbrushade fotomodeller överallt ser en vanlig människa på deras plats väldigt konstig ut.

Duschtvålens tillverkare är ett i raden av företag som vill använda de vanliga kvinnorna i sin marknadsföring – och som därmed gör detta lightpolitiska goodwillprojekt i sig till själva marknadsföringen. Det är välviljan bakom som är reklamen. Man räknar med att vanlighetstrenden bubblat i så många år nu att det finns tillräckligt många som är trötta på det som brukar kallas för sjuka skönhetsideal att de börjar älska en produkt bara för att den säljs av någon som ser ut som de själva och därmed inte lovar att de genom att använda den kommer att bli någon annan.

Blondinbella har rasat mot det ”för” smala och Jean Paul Gaultier och Vivienne Westwood och ”Top Model” och Åhléns har sedan länge diskuterat att börja använda ”vanliga” modeller. Eller ”gamla” modeller och ”etniska” modeller. Det första numret av modetidningen Love skapade stor uppmärksamhet när den kom ut med sångerskan Beth Dittos vitpudriga valkar och fettdepåer dignande över omslaget, och den absoluta medieälsklingen av designrar just nu, Lanvins Alber Elbaz, talar alltid om sin övervikt.

När Courtney Love blir smal är det inne att vara tjock.

Men Alber Elbaz lägger för säkerhets skull till att han jobbar från halv åtta på morgonen till tio på kvällen och att när man kommer hem och är så trött som han är så är man inte sugen på ångkokta grönsaker till middag.

Det är viktigt att visa att övervikten finns där av en normal anledning. Som arbete.

Kropp handlar alltid om status, oavsett hur gränserna flyttas för vilka kroppsliga utseenden som är acceptabla. Och status ligger i det välbalanserade. När skönhetsideal och mode diskuteras anses det nästan alltid oproblematiskt att svänga sig med begrepp som ”normal”, ”frisk” och ”vanlig” i fråga om andra människors kroppar. Alla tycks hela tiden veta tvärsäkert vilken kropp som på rätt sätt kan representera den vanliga människan och vilken som i stället visar upp något som bara är onormalt, avvikande och farligt.

Det är på tiden att vanlighetshetsen tar vägen någonstans. Men frågan är om den kan förändra modellens roll i mode­industrin – att med sin kropp sälja en vara – och därmed konsumismens grundtanke att man genom sitt köp blir någon annan. Eller varför skulle någon vilja köpa något som bara skulle göra henne till sig själv?

Jag finner faktiskt inte så mycket tillförsikt i tanken på den dag då ingen längre stressas av mode- och skönhetsindustrin. Jag tror inte att människor då kommer att känna sig nöjda med sig själva. Jag föreställer mig att man då kommer att satsa helhjärtat på att förändra sina inre regioner i stället. När modellprogram­ledaren Tyra Banks lägger pannan i djupa veck och talar ännu mer om själen. Det lär bli en riktig mardröm.