Carina, det är bara att se det i vitögat: avtalen i kulturbranschen håller på att bli papperstigrar. Många före dig har fått leva med att avtalen numera ofta är rena glädjekalkylerna.
Det vet till exempel alla konstnärer som flott erbjuds att ställa ut på länsmuseer gratis: "Du får se det som ett tillfälle att exponera din konst!" Många hugger tacksamt på erbjudandet. För varför tog man studielån för fem års konsthögskola om man inte får visa vad man gör? Det ser bra ut i cv:t också och kanske kan man en dag få dryga ut inkomsten som spärrvakt eller personlig assistent med att sälja ett verk eller två?
Förmodligen räknar de stackars dramatiker som säljer en text till SR för 3.000 på liknande sätt.
Om avtalen ens finns kvar! Det var länge sedan ramavtal mellan författare och förläggare försvann och diverse skambud har dykt upp i stället. Många författare som inte kan förväntas sälja i massupplaga vågar knappt hoppas på att komma upp i de 27,5 procents royalty som en gång var avtalsnorm. Och då gällde det hårda pärmar - för pocket fick man hälften. Numera är det ju fritt fram att deala med förlagen, vilket storsäljarna tjänar på men knappast de andra.
Du kan till exempel tänka så här: för att komma upp i 60.000 kronor f-skattat behöver du som författare skriva och sälja uppemot 20.000 ex av en pocket (man får normalt drygt tre kronor per ex). Få säljer så mycket - för 30.000 ex får man ju rentav ett silverpocketdiplom av förläggarna! I Tyskland kommer många böcker bara ut som pocket numera och trenden tycks vara på väg hit. Då får vi knoga på!
Det mest rörande i din artikel var att läsa om Jasenko Selimovics krumsprång för att få så mycket som möjligt för sin budget. Att alla
SR:s avdelningar råkat ut för brutala nedskärningar känner du förstås till.
På 90-talet gjorde jag barnteater i radio och hade råd med både originaltext, musik, skådespelare och regissör. I dag hade jag fått idka högläsning, ideellt. 60.000 kronor, för 18 minuter i P1? Det är vad vissa av radions egna program har i budget för tolv program à 30 minuter! Det finns de som har 2.000 kronor för 30 minuter också.
Jag påstår inte att det bara är att gilla läget - visst behövs en kulturrevolution! Men att vara så kränkt över att man inte får 60.000 för 3 x 6 minuter i radio bidrar till förvirring om hur kulturarbetares arvoden - och radions resurser - vanligen ser ut. Köparens marknad råder, kulturen ska Bära sig och Cecilia Stegö Chilò skrattar läppen av sej.