Kärleken till barn har inget att göra med kritik av samhällets könsnormer, skriver Katarina Wennstam.
Ledarskribenten Hanne Kjöller är upprörd över att författaren Maria Sveland fortsatte att skaffa barn. Enligt hennes mening har Sveland förverkat sin rätt att föda fler barn eftersom hon ifrågasätter familjebygget och den illusion av lycka som fortfarande omger äktenskapet i svensk debatt. Nu senast på ledarplats (DN 12/1) fortsätter hon sina attacker på Sveland, som har pågått i närmare tre år. Kjöller verkar ha fått Sveland på hjärnan, eller också trampar Sveland om och om igen på en uppenbart inflammerad tå.
En enda sak håller jag med Kjöller om, och det är att det inom feminismen måste finnas utrymme för oliktänkande, nyanser och dialog. Om Kjöller hade tagit del av jämställdhetsdebatten de senaste åren och någon enda gång besvärat sig om att plocka av fördomsglasögonen, så hade hon hört det livliga, levande, givande och konstruktiva samtal som hela tiden pågår mellan män och kvinnor som vill annat än att leva utifrån könssterotyper.
Men att, som Kjöller hela tiden gör, attackera en kvinnas lämplighet som mamma så fort hon vill diskutera föräldrarollen och jämställdheten är ett billigt, fult och ganska unket trick.
Kärleken till sina barn har inget att göra vare sig med kritik av fördelningen av föräldraledighet, ifrågasättandet av rådande normer eller ens med den förlamande trötthet och uppgivenhet som med jämna mellanrum drabbar de flesta föräldrar. Det är patetiskt att en kvinna över huvud taget ska behöva bedyra ”jo, jag älskar mina barn” varje gång hon vill prata om varför vi fortfarande 2010 sitter fast i gamla normer kring kvinnors ”fallenhet för att ta hand om barn” och mäns ”behov av att försörja sin familj”.
Det finns hur många familjer som helst som lever jämställt, som har hittat sina egna lösningar och där kvinnan under småbarnsåren tillåts växa som individ och yrkesmänniska lika mycket som mannen. Men både Kjöller och jag vet att de fortfarande är undantagen som bekräftar regeln.
Jag känner Maria Sveland, ska sägas. Objektivt eller ej; jag anser att ”Bitterfittan” är en av 00-talets viktigaste böcker.
Men jag försvarar lika mycket min egen rätt att som debattör och kvinna ha rätt att säga rakt ut att småbarnsåren är för jävliga för många kvinnor. Att vi förlorar i status, pensionspoäng och livsutrymme. Jag kan under en och samma dag känna mig uppfylld av kärlek och eufori över att ha två barn och på eftermiddagen känna mig fullständigt ”dränerad på energi av familjehelvetet”. Så ser livet som yrkesarbetande mamma ut. Komplext, motsägelsefullt och värt att diskutera om och om igen.
Bara för att man säger det är man inte ett viljelöst offer som inte kan ta egna beslut. Bara för att man inte älskar allt med mammarollen så har man ändå rätt att, mot Kjöllers vilja eller ej, skaffa en ”unge” till.