I en mycket intressant artikel i DN Kultur skriver Steve Sem-Sandberg om den typ av litteratur som han kallar lägerlitteratur men som ibland också diskuteras under rubriker som vittneslitteratur eller förintelselitteratur. Ett av grundproblemen som Sem-Sandberg tar upp är om det går att göra skönlitteratur av något så barbariskt och väsensfrämmande som en mångårig vistelse i ett arbets- eller förintelseläger. Vi kan dela upp denna fråga i två delar. En kunskapsmässig: Kan vi skriva sådan litteratur? Och en etisk: Bör vi skriva sådan litteratur?
På bägge dessa frågor svarar Sem-Sandberg – som ju själv skrivit den monumentala ”De fattiga i Lodz” – otvivelaktigt ja. Inte bara de som var där utan också vi som inte har någon egen erfarenhet av dessa läger kan berätta. Och vi kan välja att göra det hur vi vill, inga litterära grepp är principiellt förbjudna. Och vi inte bara kan, vi bör också göra det. Sem-Sandberg säger till och med att vi ”oavbrutet” bör skildra dessa läger för att på så sätt hålla dessa platser ”öppna för beskrivning”.
Det viktiga för Sem-Sandberg, så förstår jag honom, är att författaren ”skildrar den verklighet han möter just i kraft av vad som gör den verklig: mekanismerna som får den att fungera”. Ett exempel på hur detta kan se ut, menar Sem-Sandberg, är när Nobelpristagaren Herta Müller i romanen ”Andningsgunga” om och om igen beskriver hur det är att hålla i en spade (i ett ukrainskt arbetsläger). I denna beskrivning blir spaden ”verklig” och, avslutar Sem-Sandberg sin essä, ”därmed också arbetet i lägret. Och därmed också lägret.”
Jag är helt ense med Sem-Sandberg om att Herta Müller har all rätt i Världen att skriva om ett ukrainskt arbetsläger på vilket sätt hon vill. Men jag kan inte förstå hur Sem-Sandberg kan ge sig själv auktoriteten att hävda att han, som inte suttit i något läger, medan han läser en roman av Müller, som inte heller suttit i något läger, får syn på lägrets verklighet. Det är för mig lika svårbegripligt som när kritiker efter kritiker påstår att den 24 minuter långa landstigningen i början på Steven Spielbergs film ”Rädda meninge Ryan” är den mest verklighetstrogna de någonsin sett. Finns det någon central aktör på produktions- eller konsumtionssidan som faktiskt har landstigit på Omaha Beach? När kritikern tycker att Tom Hanks värld skildrad med subjektiv kamera är trovärdig är det rimligtvis andra filmer han jämför med. Men hur sker kopplingen härifrån till att börja tala om verkligheten? Vad får oss att säga att något är realistiskt? Vilken måttstock använder vi för att kunna säga: Jamen du, det här var verkligen verkligt, var det inte?
Jag tror man kan kasta ljus över denna fråga genom att försöka förstå vilka principiella invändningar det kan finnas mot att skriva om extrema erfarenheter i allmänhet och lägerskildringar i synnerhet. Sem-Sandberg tar upp två av de vanligaste. Den första invändingen är att skönlitteraturen inte kan låta bli att vara just skön, den kommer därmed alltid att ljuga om lägrets enformiga vidrighet. Antingen skriver man dokumentärt eller så skriver man inte alls.
Det andra argumentet, som normalt endast gäller nazisternas förintelseläger, är att lägret är unikt i sin grymma omänsklighet och därför inte får jämföras med något annat. Detta argument hade på 1970-talet en etisk och religiöst färgad slagsida i det att man menade att det var förbjudet att skapa en bild av det som inte gick att likna vid någon bild. Men redan Primo Levi och framför allt det postmoderna 80-talet gav detta argument en språkfilsofisk dräkt. Lägret var alltför kort, menade Levi, för att ett nytt språk skulle kunna uppstå och det språk vi har, med ord som ”smärta”, ”hunger” och ”uppgivenhet”, räcker inte till för att beskriva vad som faktiskt hände i lägret. Problemet här blir inte så mycket att läsaren inte skall förstå vad hon läser som att den överlevande faktiskt inte har ett adekvat språk att tillgå. Den onormala erfarenheten har ingen plats i ett språk som uppstått under normala omständigheter.
På 1990-talet och in på 2000-talet har den diskussion kring lägerlitteratur och förintelselitteratur som sköt fart på 1970-talet växt sig allt starkare. I dag kretsar intresset inte minst kring den i alla medier så ofta förekommande dokufiktionen, blandningen av dokumentärt material och fiktion. Att detta är högst aktuellt är något som också Björn Wiman är inne på i sin krönika om förintelselitteraturen (DN 30/1). När allt färre av de överlevande är i livet är dokufiktionen kanske en av få framkomliga vägar för att kunna skriva och diskutera om dessa läger.
En central fråga blir vem som är det sanna vittnet. Många överlevare – exempelvis Primo Levi, Jean Améry och Imre Kertész – har upplevt att de inte kan vittna om Förintelsen just för att de har överlevt. Eftersom läsaren vet att den bok han håller i handen är skriven av en som överlevde så blir det en actionhistoria med den heroiske hjälten som mot alla odds klarar alla hinder. Det blir vad Imre Kertész i sin ”Galärdagbok” kallar lägerkitsch. Det finns forskning som stöder denna tanke, exempelvis har det visat sig att berättelsestrukturen i genretypiska skräckfilmer har mycket gemensamt med genretypiska lägerskildringar. Den som har sett Michael Hanekes film ”Funny games” vet hur annorlunda en berättelse kan uppfattas när de hjälplösa offren helt logiskt faktiskt dör i stället för att mirakulöst klara sig.
Den normale lägerfången dog. Endast en, med Amérys ord, driftsstörning i det tyska maskineriet gjorde att vissa överlevde. Det är alltså denna död berättelsen skulle behöva skildra. En intressant fråga i dag är om dokufiktionen kan bli något annat än kitsch. Kan vi, i till exempel ”De fattiga i Lodz”, möta en annan berättelsestruktur som kanske inte bara är sann mot lägrets verklighet, utan också mot den distans som finns mellan läsaren och det som skildras?
Sammanfattningsvis: Vi har ett språk som inte har de rätta orden. Vi har överlevare som vill vittna om att ingen överlevde. Och nu när de överlevande går bort har vi en berättare som inte själv har någon erfarenhet av det han gestaltar. Sem-Sandberg är trots detta optimist och menar att litteraturen inte sviker oss. Och vår samtid vill nog ge honom rätt. Den djupa fascination för lägerskildringar som visar sig i allt från akademiska seminarierum till Icas pocketbokhylla hade inte funnits om vi inte trodde oss få en skymt av just den lägrets verklighet som Sem-Sandberg ser i Müllers spade. Jag är dock osäker. Vi har en publik som vill ha mer. Men har vi en berättelse?