Ställ inte kulturutövare mot amatörer. Den kulturpolitiska katten på råttan-leken är nu i full gång. Kulturutredningen har satt full fart på hetsjakten.
Per Sundgren pläderade i en artikel i DN (9/3) för att vi skall göra upp med kulturidealismen och se kulturen ur ett medborgarperspektiv. Samhällets insatser för kultur har haft en slagsida i sitt stöd till utövarna, konstnärerna, konstprodukterna; en konstpolitik som har exkluderat den stora publiken, hävdar Per Sundgren.
Arbetarklassens relativa ointresse för kultur ställs mot kulturutövarna. Kulturpolitiken är lika lite till för kulturarbetarna som sjukvården är till för läkarna, menar Per Sundgren. Men tänk bort läkarna, och för den delen kadern av sjukvårdare, var står vi då?
Som så ofta hamnar debatten i ett polariserat ställningskrig. Är inte sanningen snarare den att vi behövs allihop, hela kedjan av engagerade medborgare, publik, producenter, medier, kulturinstitutioner och konst- och kulturutövare på alla nivåer? Att ställa dessa kategorier mot varandra är knappast produktivt.
Om några i kedjan skulle behöva lyftas fram är det fortfarande de som bär på de konstnärliga innovationerna, alltså utövarna. De behöver inte geniförklaras, men de ligger sannerligen i strykklass, både ekonomiskt och med sin möjlighet till inflytande i samhället.
Mellan utövare och publik har byggts upp en ambitiös, institutionaliserad kulturadministration som är i behov av en kontinuerlig genomlysning och proportionering. Att lämpa över kulturansvaret till den fria marknaden har väl de flesta insett vara en tomboladröm där man på sin höjd kan vinna en pinne spunnet kultursocker.
De drakar kulturlivet har att stångas mot finns främst i det massmedieutbud som i symbios med den alltmer monopoliserande underhållningsindustrin tycks sluka oss alla med sina förföriska eldsflammor. Inget ont om underhållning, vi bär alla på behov av allt från enkel förströelse till allvar och introspektivt sökande, men proportionerna är ibland helt förryckta.
Amatörkulturen, medborgarnas eget skapande, skall leva men står inte i kontrast till professionens kulturskapande. Kultur kan likställas med forskning. Begreppet ”finkultur” är ett förlegat skällsord som bör förpassas till ett borgerskap som vi förhoppningsvis har lämnat bakom oss. Respekten för intellektuellt arbete får inte förväxlas med kunskapssnobberi.
Så i stället för att slå varandra i huvudet med vem som har störst rätt att vistas på den kulturella scenen föreslår jag att vi slopar konstlade klassificeringar och fokuserar direkt på innehållet. Om vi sedan också förstår att det är människan konsten är till för, inte för att uppfylla någon kulturpolitisk konstruktion, så vore en del vunnet.
Samhället består som bekant av människor i dialog med varandra. Det kulturella rollspelet är värt att spela. Konsten är både farlig, politisk och skön. Alla är välkomna att delta, även på Youtube.
Men hacka inte reflexmässigt på dem inom konstens avantgarde som vågar sig fram i frontlinjen.