Och Jan Stenbeck svarar – jag citerar ur pjäsmanus, sidan 9:
”Ja, såtillvida att jag lämnar någonting underbart bakom mig, men att komma hem och fullfölja vad min fader gjorde, och du vet lite oljeporträtt på väggarna och så där. Det är ju jävligt roligt också. Jag har det uttrycket: har du inget val ska du inte klaga.”
Det är jag som har ställt den frågan till Jan Stenbeck.
Den finns på sidan 229 i min biografi över Jan Stenbeck som kom ut första gången år 2000 (sidhänvisningar gäller nya pocketutgåvan, Modernista 2012).
Där finns också svaret:
”Det var med lite blandade känslor du återvände hem?
[...] Ja, såtillvida att jag lämnade någonting underbart. Men att komma hem och fullfölja vad min fader gjorde, och du vet, lite oljeporträtt på väggarna och så där det var ju jävligt roligt också. Jag har det uttrycket: har du inget val ska du inte klaga.”
Svaret Jan Stenbeck gav mig, med alla sina karaktäristiska vändningar, är återgivet så exakt i pjäsen att det är svårt att tro att Malin Lagerlöf plockat fram det ur minnet, där det efter läsning skulle ha legat och fermenterat i något slags kreativ process.
Hon måste ha suttit med min bok bredvid sig och kopierat replikerna ord för ord in i sitt pjäsmanus.
I juni i år skickade Författarförbundets jurist för min räkning ett brev till dramatikern Malin Lagerlöf och ledningen för Uppsala stadsteater. Vi frågade hur de ser på likheterna mellan deras pjäs och min bok ”Stenbeck”. Likheter som jag menar utgör ett intrång i min upphovsrätt.
Det svar jag fick var inte formulerat av Malin Lagerlöf. Inte heller av Uppsala stadsteaters vd och teaterchef chef Linus Tunström eller dess administrative chef Carl Wallin.
I stället översände teatern ett utlåtande man inhämtat från Dramatikerförbundet, med den korta kommentaren att detta utlåtande gäller som svar från Uppsala stadsteater och Malin Lagerlöf.
Utlåtandet är skrivet av Dramatikerförbundets högsta tjänsteman, förbundsdirektör Susin Lindblom.
I utlåtandet avfärdar Susin Lindblom, med avsevärd kraft, att Malin Lagerlöfs och Uppsala stadsteaters pjäs skulle göra intrång i min upphovsrätt.
I ett verklighetsbaserat verk är det inte själva verkligheten som skyddas av upphovsrätten, konstaterar hon, utan något annat. Så långt självklara saker. Sen kommer preciseringarna:
För att ett upphovsrättsinstrång ska ha skett, skriver Susin Lindblom, ”måste det vara mycket tydligt att den nye upphovsmannen använt det tidigare verket i den exakta och självständigt skapade utformning som tidigare upphovsman gett det.”
”Det skulle kunna vara fall då fakta blandats med fiktiva delar eller framställts på ett så speciellt sätt att det inte längre kan anses endast handla om ett återgivande av fakta, verkliga händelser eller personer.” (Mina kursiveringar.)
Avslutningsvis tar Susin Lindblom också upp citaträtten.
Det gjorde mig först förbryllad att Susin Lindblom vill använda citaträtten som försvar för Malin Lagerlöfs och Uppsala stadsteaters framfart med material ur min bok.
Citaträtten, som är den viktigaste inskränkningen i upphovsrätten, går ju ut på att man får använda material ur ett upphovsrättsskyddat verk för att belysa, diskutera, kritisera osv. Grundkravet på ett korrekt citat är, förstås, att man talar om att det är ett citat och uppger källan.
Just precis det som Malin Lagerlöf och Uppsala stadsteater inte gör; de tar material ur min bok och utger det för att vara deras. Det är inte citat, det är textstöld.
Men även här kommer Susin Lindblom med en precisering:
”Malin Lagerlöf har i sin pjäs framför allt använt citaträtten för att citera huvudkaraktärens egna uttalanden.”
Det tog mig många läsningar att förstå hennes elastiska tanke.
Susin Lindblom menar att när Malin Lagerlöf använder sig av Jan Stenbecks repliker ur min bok, då citerar hon inte min bok utan hon citerar Jan Stenbeck.
På samma sätt som hon menar att när Malin Lagerlöf använder sig av större och mindre delar av min bok, mina tolkningar och mitt berättande, då är det inte mitt upphovsrättsskyddade verk hon använder utan den verklighet det skildrar och verkligheten kan ju inte skyddas av upphovsrätten.
Detta häpnadsväckande luften-är-fri-argument skulle innebära att all dokumentär skildring står utan upphovsrättsligt skydd.
Kan man på allvar föra fram ett sådant argument?
Ja, jag har fått det i skrift från Dramatikerförbundets förbundsdirektör.
Vad är det då för likheter mellan pjäsen och min bok Susin Lindblom så entydigt vill avföra från upphovsrättens område?
En textstöld har jag redovisat i artikelns inledning.
Jag hittar åtskilliga sådana fragment ur min bok när jag bläddrar igenom pjäsens manus.
En journalist säger från scen:
”En del säger att de blivit köpta. Men det är fel. Man säljer sig.”
Originalrepliken – bättre formulerad – kommer från Jan Stenbeck själv. Sidan 56 i min bok:
”Hördudu. Att det skulle gå att köpa någon har jag aldrig märkt. Däremot vet jag många som har sålt sig.”
Förutom sådana tillgrepp av små, viktiga, skarpa detaljer har Malin Lagerlöf också tagit en hel, längre scen ur min bok och ställt den på scen. Komplett med aktörer, miljö, händelseförlopp, kopierad rekvisita och ordagranna repliker.
Scenen utspelar sig på en prestigeredaktion i Stenbeckgruppen, i verkligheten Moderna Tider under Göran Rosenberg. Jan Stenbeck ska få en redovisning av arbetet och infinner sig med en annan, mera kvällstidningsbetonad (Z:s Jörgen Widsell) journalist i sällskap.
I pjäsen har denna scen en särställning som den enda som visar Jan Stenbeck i arbete; för övrigt fokuserar ”Fursten” mycket på furstens fritid.
I pjäsmanus har min berättelse fått benämningen Scen 13 och tar tio manussidor.
Förlagan i min bok finns på sidorna 351–360, under kapitelrubriken ”En eftermiddag på Moderna Tider”.
Det är en viktig scen även i min bok, en riktigt bra berättelse. Jag var ögonvittne till delar av händelserna och har genom ett antal intervjuer byggt samman en helhetsskildring – och fyllt den med mening och tolkning baserade på mina kunskaper om de människor som agerar, deras intressen och deras miljö. Det är så det går till att göra en dokumentär skildring av kvalitet.
Nyckelreplikerna som ger scenen dess blandning av gravallvar och hysterisk fars har inte Malin Lagerlöf diktat, dem har jag skrivit baserat på min research:
”Hur ska du få in bröst i programmet?”
”Det måste vara mer sex, men inte bögsex!”
Och till sist när Rosenberg biter ifrån till Stenbeck, fursten, mecenaten:
”Sköt du pengarna så sköter jag bokstäverna.”
Hela denna scen har Malin Lagerlöf och Uppsala stadsteater stulit ur min bok. De tar den och utger den för att vara deras skapelse.
Och detta försvaras av den svenska dramatikerkårens främsta företrädare, med hänvisning till att det som skildras ju verkligen har hänt och verkligheten är inte skyddad av upphovsrätten. Häpp!
Mina kontakter med motparten tog slut den 23 augusti. Då hade mitt ombud ett möte med Dramatikerförbundets förbundsdirektör.
Av mitt ombuds mötesanteckningar framgår att Lindblom yttrat som sin mening att de likheter som finns mellan min bok ”Stenbeck” och pjäsen ”Fursten” beror på antingen slumpen eller på att båda verken skildrar samma verklighet.
Kan de mena allvar? Pratar vi om samma saker?
Tydligen. Av mitt ombuds mötesanteckningar framgår klart att de talat helt konkret om scenen från Moderna Tiders redaktion som pjäsen tagit från min bok. Lindblom rättfärdigar med att det är en verklighetsskildring: vi skildrar samma verklighet och verkligheten är, liksom luften på skolgården, fri.
Häpnadsväckande att Dramatikerförbundets förbundsdirektör kan ha en så urbota banal och korkad uppfattning om hur dokumentär text blir till och vad som är dess egenart.
Detta började med att jag ville ha rättmätigt erkännande och ersättning för det unika material pjäsen ”Fursten” har knyckt ur min bok.
Genom den advokatyr som presenterats av Dramatikerförbundets främsta företrädare har frågan dock vidgats till något större och långt mera oroväckande. Något som berör långt flera författare och deras arbeten.
Malin Lagerlöf och Uppsala stadsteater har haft sin publiksuccé, fått god kritik och förhandlar nu med Stockholms stadsteater om att fortsätta framgången med ett gästspel våren 2013.
Om deras arbetsmetod skulle bli praxis hotar det inte bara dokumentära författares möjlighet att få erkännande som upphovsmän.
Det kommer också att på ett djupt destruktivt sätt urholka själva trovärdigheten i de vitala delar av nutida litteratur, teater och film som tar på sig ansvaret och pretentionen att skildra verkliga skeenden.
Verklighetsskildring består inte, som Dramatikerförbundets högsta företrädare hävdar, av något slags obearbetad verklighetsråvara som saknar författare.
Även dokumentära skildringar har en upphovsman, som genom tolkning och berättande tar på sig att göra verkligheten meningsfull och begriplig. Och som ska kunna hållas ansvarig för sina tolkningar och sitt berättande.
Det är just det ansvaret som Malin Lagerlöf, Uppsala stadsteater och Dramatikerförbundets förbundsdirektör tillsammans anstränger sig så frenetiskt för att sudda ut..