Att konst- och konstnärspolitiken knappt finns närvarande i kulturutredningen tror jag beror på utredarnas oförmåga att överge ett marknadsekonomiskt nyttoperspektiv. Varje försök att ensidigt föra in konsten i en sådan betraktelsemodell är dömt att beröva den mening och giltighet.
Marknadsekonomiska argument har naturligtvis hög giltighet för det mesta i vårt samhälle och att tro att konsten helt kan slippa undan är ren naivitet. Det finns dock delar av vårt gemensamma liv som inte låter sig underordnas system vars enda idé är varuutbytets. Redan Aristoteles visste att skilja mellan de normer som styr hem och samhälle och de som reglerar utbytet av varor och ackumuleringen av pengar.
Till det som undflyr marknadens förvandlingsnummer till föremål för varuutbyte hör den fria forskningen, hållbarheten i utnyttjandet av våra naturtillgångar och konsten. För att förstå dessa funktioners betydelse för ett dynamiskt samhälle behövs ett ekonomiskt synsätt som kan fånga in deras karaktär utan att beröva dem deras egenart. Jag undrar om inte den amerikanske poeten och litteraturvetaren Lewis Hyde är ett sådant på spåren i sin bok ”The Gift”.
Boken kom första gången ut 1983 och skrevs därför att författaren såg att hans egna erfarenheter av det kreativa arbetets plats på marknaden inte fanns adekvat beskrivet eller utforskat. I dag kan vi konstatera att inte mycket hänt på området, trots att idén om den fria marknadens välsignelse, inte minst efter murens fall, dominerat det politiska tänkandet, och att informationssamhällets behov av de estetiska och kreativa kunskapsområdena blivit alltmer omättligt.
Hydes bok är ingen kritik av marknaden, utan ett försök att problematisera kring vad som där hör hemma och vad som genom att förvandlas till vara berövas kraft och mening. Boken tar avstamp i ett citat från Joseph Conrad:
”Konstnären vänder sig till den del av vår varelse … som är en gåva och inte något förvärvat – och som just därför är mer varaktigt bestående.”
Grundtanken är att det essentiella i ett konstverk, ett forskningsframsteg eller en naturtillgång är en gåva och att vår förståelse och vårt hanterande av den kräver insikten att den i första hand hör hemma i en gåvoekonomi snarare än i en marknadsekonomi.
Författaren utgår från två antaganden. Det ena är att det finns kategorier av det vi företar oss som inte på ett rationellt sätt kan organiseras av marknadskrafterna. Hit hör familjelivet, det vi i vid mening menar med public service, den vetenskapliga grundforskningen, våra gemensamma naturtillgångar och konstnärlig verksamhet i dess funktion som traditionsbärare och förnyare. Inget av dessa områden fungerar särskilt väl uteslutande betraktade som föremål för varuutbyte.
Ur detta antagande följer ett andra. Det är att varje samhälle som värdesätter dessa områden och vill se dem utvecklas måste se sig berett att inrätta institutioner grundade på idén om gåvoutbyte som engagerar sig i att stödja dem.
De flesta människor förstår skillnaden mellan en gåva och en vara. Vi vet att vi inte kan förfoga över en gåva som givits oss på samma sätt som med en vara som vi förvärvat. Den som omedelbart efter att ha mottagit en gåva lägger ut den på Tradera vet sig ha brutit det band av ömsesidighet och delaktighet som knutits med givaren. Den som bortbjuden på middag tar med en blomma till värdparet vet att ingen av dem ser den som en ersättning för eller värdering av den kommande middagen.
En lång rad folksagor, traditioner och ordstäv – och dessutom det mesta av vårt sunda förnuft – vägleder oss i hur vi ska hantera en gåva. Där får vi veta vad som händer när vi rusar i väg och hanterar en gåva som en vara: vi har inte bara svikit givaren, utan även reducerat gåvan till ett förhandlingsbart marknadsvärde och till sist även förringat oss själva från sociala varelser med levande relationer till snikna nasare som omsätter alla värden till exploateringsmöjligheter.
På samma vis är det med forskningsrön. När ett medicinskt forskarteam hittar botemedlet för en svår sjukdom så är det endast biprodukter att läkemedelsföretag kan sälja fler piller eller sjukhus bygga nya operationssalar. Det essentiella i forskningsrönet är att det möjliggjort för oss att befrias från ett gissel som fjättrat oss. Både för dem som lider av sjukdomen och för dem som aldrig kommer att drabbas är det därför självklart att betrakta forskningsresultatet som en gåva.
Traditionellt har forskarsamhället haft just den synen, även om ekonomisk exploatering av rönen trängt allt närmare den praktiska forskningen och vetenskaplig utbildning alltmer siktar mot en arbetsmarknad. De flesta som är insatta i problematiken är ense om att detta är till förfång för de fria vetenskaperna.
En tidigare utforskare av gåvans natur, den franske religionshistorikern Marcel Mauss, menade att gåvan utmärks av tre förpliktelser: plikten att ge, plikten att ta emot och plikten att gengälda. Detta gör gåvan till något långt ifrån oproblematiskt, vilket all lagstiftning mot bestickning är exempel på. Till det som provocerar med näringslivets bonusprogram hör just en bristande känsla för skillnaden mellan ersättning och genom gåva bekräftad uppskattning.
Denna konstens gäckande förmåga att undkomma marknadens varufetischism tror jag är något som nu i ett par decennier retat gallfeber på nyliberalismens marknadsfundamentalister.
Upplevelsen av en stor roman förändras inte nämnvärt av huruvida boken är en lånad pocket från närmaste bibliotek eller ett konstrikt inbundet skinnband. En tavla berövas mycket litet av sin trollkraft av en röd lapp på utställningen. Ett musikstycke kan ha samma lyster hos gatumusikanten som i den kristallkronsupplysta konsertsalen. Att sedan enskilda konstobjekt tillfälligt kan uppnå absurt höga värdering är snarare ett sociologiskt fenomen än ett marknadsekonomiskt.
I sin bok gör Hyde inte bara en skillnad mellan gåva och vara utan även mellan de bägge innebörder engelskan rymmer av begreppet arbete: ”work” och ”labour”. ”Work” är här det vi utför inom en specificerad tid, helst mot någon form av ersättning. Det är också något som går att reglera och exploatera på en marknad och hit hör nästan alla former av lönearbete.
”Labour” däremot sätter sina egna tidsramar och finner sin belöning i arbetsprocessen och dess resultat, men inte nödvändigtvis i dess varuvärde. Hit hör att uppfostra ett barn, att lösa ett matematiskt problem, de flesta former av uppfinnararbete och konstnärligt skapande och omsorgen om det växande.
En av industrialismens första uppgifter blev att genom lönearbetet skilja ”work” från ”labour”. Jag undrar om inte kunskapssamhället står inför en liknande utmaning. Denna gång handlar det om att hitta vägar för hur det intuitiva, gränsöverskridande och kreativa ska bli en del av vår samhällsidentitet och fungera och närvara i en kultur präglad av varuutbyte. Detta är en av de största utmaningarna som inte minst vårt utbildningssystem står inför.
Hur illa marknaden är lämpad att ensam hantera detta kan man se den illegala nedladdningen som ett exempel på. Det är alldeles uppenbart att vi i vår digitaliserade värld måste hitta nya vägar att skydda den upphovsrätt som är en förutsättning för all kultur.
Marknaden förmår inte sörja för andra värdeparametrar än varufetischismens och vinstmaximeringens och står handfallen inför de kreativa och estetiska kunskapsområden. Den utgör en tankefigur som trots att dess självbild intalar den motsatsen härvidlag inte siktar mot förnyelse och dynamisk framåtrörelse, utan företräder en stagnerad självtillräcklighet som kunskapssamhället redan vänt ryggen.
Att förstå att den fria forskningen, utbildningsväsendet och konsten till sin unika karaktär inte låter sig hanteras i strukturer av varuutbyte utan att berövas en stor del av sin potential är avgörande för ett samhälles framtida möjligheter i informationsåldern. Det samhälle som inte begriper det avgörande i kraftfulla insatser för forskning och kultur riskerar att det dynamiska nytänkandet söker sig någon annanstans, där det får spelrum och livsluft.
Ingen ska naturligtvis tro att en enstaka statlig insats kan ta ett samlat grepp om så stora frågor. Men en forskningspolitik som åsidosätter avgörande forskningsområden och en utredning om en nations kulturliv som inte förmår annat än teknokratiska tjänstemannalösningar blir till sist bara kontraproduktiva och oanvändbara.