Museet tackade först nej till kvarlåtenskapen efter den kontroversielle Strindberg. Motvilligt ändrade man sig dock, för att förhindra att de uppretade arvingarna i stället donerade viktiga delar till Helsingfors Akademi.
100 år efter Strindbergs död har Nordiska museet nu öppnat en omarbetad basutställning om hans verksamhet som författare, målare och fotograf. Bland annat har man kallat hem två av originalmanuskripten, som numera förvaras på Kungliga biblioteket, till dramat ”Fröken Julie” och ”Ockulta dagboken”.
Manuskripten tronar i montrar under hela jubileumsåret, och publiken kan för första gången bläddra och zooma in detaljer i digitala faksimiler. ”Ockulta dagboken”, som Norstedts senare i vår ger ut i en exklusiv box, innehåller små teckningar, urklipp och anteckningar typ ”Fasans dag. Målade” 1901.
På utställningen är även en del av Strindbergs familjefoton och självporträtt återgivna digitalt. De gamla kopiorna och glasplåtarna anses numera för känsliga för att visas, medan totalt 17 målningar grupperats i klimat- och stöldsäkra montrar. Allt infogat i en prismatisk uppbruten scenografi, med starka färger, övergripande texter och stämningsbilder.
Visst finns det lyckade och lockande delar i detta. Men Strindberg är en världsberömd författare och dramatiker, numera även känd som nyskapande målare. Lite festlig färg och form eller ny teknik förändrar inte det faktum att materialet trängts in i samma smala korridor som tidigare. Någon förändrad eller fördjupad bild av Strindberg ryms inte heller.
Här lägger jag inte främst skulden på Nordiska, även om de kunde ha ansträngt sig mer för att hitta en lämpligare lokal i det väldiga huset – särskilt som Strindberg var till stor hjälp för museets grundare Artur Hazelius.
Nej, det pinsamma är att vi har en regering som uppenbarligen inte begriper hur stor Strindberg är internationellt och slår dövörat till när våra ambassader bombarderas med förfrågningar om aktuella Strindbergsatsningar. Kulturdepartement har bara avsatt småslantar till jubileumsåret och Nordiska museet har inte fått en spänn extra.
”Strindberg var vänster” väser någon på pressvisningen, som en förklaring till denna njugga inställning från officiellt håll. Nu som då.
Men oavsett detta så äger Nordiska museet fortfarande den största samlingen Strindbergmålningar och har fått flera donationer genom åren. Strindberg gjorde aldrig någon lycka som konstnär under sin livstid, han kunde inte måla figurer och betraktades som dilettant långt efter död. Men med sin experimentella teknik och egensinniga metod, att låta slumpen och känslan styra, betraktas han numera som pionjär.
Den abstrakta expressionismen ligger inte långt bort från hans upprörda hav och himlar, karga klippor eller sammanflätade trädkronor. Strindberg hade visserligen ingen formell konstnärlig skolning, men man får inte glömma att han skrev en del om konst och tidigt kände till William Turners upplösta solnedgångar och atmosfäriska dimbankar. Hela sitt yrkesverksamma liv umgicks han dessutom i konstnärskretsar och var nära vän med Edvard Munch i Berlin och träffade Paul Gauguin i Paris.
Göran Söderström, expert på Strindbergs måleri, har berättat för mig att ”Vågen VIII” hade ett futtigt försäkringsvärde på några tusenlappar under 60-talet. Målningen som har ett likartat motiv på baksidan förvarade han vid ett tillfälle under sängen.
I dag skulle den kraftfulla, ödesmättade vågen orsaka slagsmål på den internationella konstmarknaden och säkert betinga uppåt 20 miljoner kronor, kanske ännu mer. Jag unnar den en värdigare inramning än en trång korridor på Nordiska museet.