Jag har svårt att se det hjältemodiga i rondellhundarna, när inte bara ett ökande antal personer ur folkdjupet, utan även delar av den borgerliga pressen, ledande högerpolitiker, Sverigedemokrater och humanister har en nedlåtande syn på muslimer.

Har man en gång dinglat under hot – som i svallvågorna efter den israeliske ambassadörens utspel 2004 mot min och Dror Feilers installation ”Snövit och sanningens vansinne” på Historiska museet – så vet man hur det känns. Men nu är dramaturgin mycket enklare för borgerliga medier. När det är muslimer som kränkts och som hotar faller bitarna på sina rätta platser och yttrandefrihetens försvarare hamnar i ”rätt lag”. Därför är man inte rädd för att ta i eller ställa krav på de kränkta.

När en diplomat från Israel agerade konstvandal blev bilden betydligt knepigare för liberalerna på högerflygeln. Ambassadören representerade ju ”den enda demokratin i Mellanöstern”. Följden blev en politisk kampanj med allt ifrån krav på censur, polisanmälningar, standardiserade mejlbombningar, falsk ryktesspridning, och bombhot mot museet. Då var ingen tidning särskilt intresserad att höra om de anonyma telefonsamtal jag fick ta emot med bland annat detaljerade beskrivningar på vad man skulle göra med min mans kropp. Eller med min svärmor i Israel, som ”skulle hamna på intensiven med 90-procentiga brännskador” när hennes hus brändes ner – om inte installationen avlägsnades.

Därför finns det all anledning att yttrandefrihetens tillskyndare också betraktar hot, antisemitanklagelser och påtryckningar från Israellojala grupper som hot mot yttrandefriheten. Men det är förstås betydligt lättare att högljutt fördöma protester, utpressning, hot och våld från grupper som bättre svarar mot våra fördomar än från de grupper som tillhör vår kultursfär. Och handen på hjärtat: Vilket smädeord tränger djupast och sårar mest? Anklagelser för islamofobi eller antisemitism?