Jag går på toaletten och hinner inte se skylten i tid.

Först efteråt, när jag hissat upp byxorna och fällt ner sitsen, noterar jag den lilla cirkeln av borstat stål på insidan av toadörren: en överstruken pojkman med urinen strilande i tydligt fördelade droppar, snarlik bronsgossen som står och fjölar över en fontänkant i Bryssel.

Kissa icke ståendes. Kräver alltså skylten.

När jag sedan ska tvätta händerna upptäcker jag på väggen ett vitt ark indelat i fem numrerade rutor som steg för steg förklarar i bild och text hur man tvättar händerna. En liten trekvartsfylld klocksymbol i hörnet tydliggör att rimlig tidsåtgång för detta förfarande är fyrtio till sextio sekunder.

Den standardiserade handtvätten. Den ISO-certifierade kissningen.

Jag vet att jag borde fråga någon på kontoret om skyltarna är allvarligt menade, men deras budskap är så passiv-aggressiva att jag inte törs, och är det något område där man inte bör komma med egna kreativa lösningar så är det inom personlig hygien.

Så jag lyder, tvättar händerna enligt instruktion (Punkt 2: ”Gnid handflatorna mot varandra i en cirkelrörelse”) och går ut. Nedför korridoren där produktbilder i ­affischformat löper längs väggarna, förbi troféhyllan där pokalernas plaketter förkunnar vinster i klasser som ”Årets mässmonter” och ”Årets leverantör”. Ut i fikarummet där en svart sugfisk klistrat sig fast med läpparna mot insidan av akvarieglaset.

En metafor, om man säger så, för ödet att fastna på ett kontor.  

Eller, rättare sagt, för hur kontorslivet ständigt skildras inom kulturen.

För kontorslivet har det inte lätt inom kulturen. Kulturen utövar ett jävla översitteri mot verklighetens kontor.

I filmer, tv-dramer och litteratur ska byråer, försäkringsbolag och grossister alltid svartmålas som själsförlamande platser där den darwinistiska vinnaren är Kontorsråttan, människotypen vars genuppsättning gjorts särskilt tålig mot hemorrojder och tristess.

Jag kommer här att tänka på Max Barrys tjänstemannadystopi ”Company” – som utspelar sig på ett så ansiktslöst företag att det aldrig ens nämns vad de faktiskt gör – där man just sjösatt ”Projekt 3811”, ett experiment för att testa uthålligheten hos de anställda i ”miljöer med svävande deadlines”. I korthet går det ut på att fyra personer i studiesyfte hålls instängda i ett rum och jobbar med en uppgift som aldrig tar slut.

Tanken är att det som i boken utmålas som en sadistisk sisyfos-loop är den faktiska vardagen på väldigt många arbetsplatser världen över. Hoho, skrockar kulturen från sin svindlande höjd.

Därför står jag i fikarummet på kontorsmaterielsgrossisten Dur­able i Vallentuna, i industriområdet Fågelsången: för att se hur ett riktigt kontor står sig mot alla de skildringar av en miljö vars enda uppgift i romaner eller filmer är att statuera tristast möjliga exempel. Kontorsvaruförsäljningen till exempel har skildrats som en handelsresandes död: 60-åriga, rödnästa gubbar som kuskade runt mellan företag och krängde.

– Förr hade säljaren portfölj, orderblock och penna och faxade in sina beställningar till kontoret. I och med att större globala företag har kommit in i vår bransch, har arbetssättet ändrats. I dag arbetar man som partner då man har en gemensam agenda att skapa rätt förutsättningar, säger Durables vd Urban.

Urban har långärmad rugby­skjorta, kortklippt frisyr och mintblå blick. På namnskylten utanför hans dörr står bara, i versaler, ”I’M URBAN”. Han är före detta militärpolis vid K 1, norrlänning, och förklarar för mig att det finns två sorters norrlänningar: den tysta Ingmar Stenmark-typen och så den andra. Han är, visar det sig, den andra, och bryter ut i ett långt stycke säljpeppigt know-how.

Hans företag är den svenska grenen i en tysk koncern vars vd har det ”Lorry”-minnande namnet Horst-Werner Maier-Hunke. Affärsi­dén går ut på att leverera kontorsmateriel till butikskedjor och kontorsvaruhus som Office Depot, Staples och Svanströms.

På företagets hemsida läser jag att man finns med i Guinness rekordbok sedan tre tyska gymnasieelever byggt en 18 kilometer lång kedja av Durable-gem (kedjan bestod av 700 000 gem). För att lansera sitt översiktssystem ”Sherpa” år 2005 anlitade man en bergsbestigare som besteg Mount Everest och poserade på toppen med ett av dessa panelställ.

Därtill har Durables produkter synts i Persbrandtfilmen ”Rånarna” och i den kommande TV 4-serien ”Kontoret” med Henrik Dorsins ”Solsidan”-karaktär Ove som lika översocial som underkvalificerad chef.

Enda gången jag ser Urbans blick hamna i otakt med hans självsäkerhet är när jag nämner just detta. Han är, av förståeliga skäl, lite nervös över att han i min artikel ska buntas ihop med Ove:

– Jag kan inte relatera till ”Ove”-typen av chefer, eftersom jag inte sett programmet. Snarare, menar han, har han träffat på raka motsatsen till översocialt programmerade företag:

– Vi har kunder som har en strategi att inte umgås för nära med leverantören, att man inte skall bli ”bästa kompis”, eftersom de anser att det kan påverka affären negativt.

”Kontoret” – baserat på BBC:s globala succé ”The office” om livet och ledan på ett pappersföretag i England – är bara det senaste i en lång rad fiktiva skildringar av kontoret som en enda lång återvändsgränd.

Jag har själv dragit mitt strå till den kulturella samförståndsstacken.

För några år sedan jobbade jag på Telias kontor i Farsta strand, en massiv betongkloss som ritats av samma arkitekt som ritade Kumlabunkern, med samma institutionskänsla i båda byggnaderna. Ofta tänker jag på den tiden: faxmaskinens uppkopplingston som lät som vansinniga syrsor, lysrören, muggarna med kvarglömt kaffe som fått skinn. Förtöjd vid headsetet i väntan på en snabb glukoskick i fikarummet.

Miljön använde jag sedan i min första roman där den fick symbolisera den malande vardagsgrånaden som urholkar själen. ”Det är motsatsen till livet”, sammanfattar en av karaktärerna arbetsplatsen.

Mycket djupare än så rotade jag inte i vilka möjligheter kontorsmiljön erbjöd. För intriger till exempel. Det var dumt.

Oskar Henrikson, legitimerad psykolog och sakexepert på tidningen Personal & Ledarskap, nämner undersökningar som beskriver de öppna kontorslandskapen som integritetskränkande.

– De har kritiserats för att man oftare blir störd, man sitter trångt och är hela tiden socialt övervakad. Låter som ett perfekt underlag för drama, säger han.

Jämför det med följande citat, ur Hans Koppels roman ”Medicinen”: ”Du måste prata om det. På den här arbetsplatsen har vi inga hemligheter för varandra, här är vi en enda stor familj.”

Säger chefen på romanens tidningsredaktion till huvudpersonen Johanna och får samtidigt kamratligheten att låta som ett hot.

Hela ”Medicinen” är ett bra exempel på den aggressiva dynamik som föds ur kollegial rivalitet och samtidigt ett svenskt duckande för konflikter.

Svårigheten i att skildra det vanliga kontorsarbetet har mycket att göra med trovärdighet. Vi vet vad en rättsläkare jobbar med (vi har sett tillräckligt mycket sperma avteckna sig i blått ljus för att fatta poängen) så vi köper ”CSI”-förenklade karikatyrer. Vi har hyfsad koll på börsmäklares uppgifter så att vi kan låta ännu en ”Wall Street”-generalisering om gapiga män i stärkta kragar passera. Men kontorets moderna arbetsuppgifter är så komplexa – små individuella uppgifter som bidrar till en större enhet – att berättelsen snabbt skulle förvandlas till en krasande torr arbetsmanual om man skulle skildra det realistiskt.

Och vem vill betala för att få sin vardag beskriven? Skönlitteraturens själva existensberättigande, verklighetsflykten, skulle sumpas.

De kontorsmiljöer som låter sig inlemmas i romanbyggen är därför ofta långt bortom en kommunalgrå och landstingsgul vardag: sexiga advokatbyråer, tidningsredaktioner, reklam- och pr-byråer. Kreativt ska det vara! Potent!

Ett skönlitterärt verk som däremot verkligen inkorporerar kontorsinventarier i handlingen är Magnus Dahlströms ”Spådom”, som har kallats ett slags fenomenologisk studie i vardagen på ett kontor. Ur tre olika yrkesvinklar beskrivs kontoret och dess byråkrati med stor precision, med väntan, korridorer, scheman och rutiner.

Språket är sterilt, desinficerat, kongenialt med miljöerna. Det är så långt från framgångskontorens designdrömmar det går att komma. Eller som Dahlström själv säger: ” Det är slående hur lika inredningen är på alla offentliga institutioner, i alla kommuner, i hela landet.”

– För mig blev miljöerna en integrerad del av handlingen. Objekten speglar skeendet och tvärtom. Detaljrikedomen av ”ting” som hotar att tränga bort det personliga i möten med klienter och arbetskamrater kom som följd av personernas inre problematik, säger han.

”Spådom” är som sagt annars undantaget som tycks bekräfta regeln att svenska nutida kontorslandskap sällan används som kuliss för psykosociala kammarspel.

Annat var det förr.

I 1900-talets gryning var kontorslivet alldeles nyfött, industrialismens framfart hade skiftat arbetsplatsen från åkern till fabriken. Tiden var en mätbar resurs, tidsstudiemän hukade vid sina stoppur, och plötsligt hade ett administrativt arbete vuxit fram.

”Norrtullsligan”, Elin Wägners roman från 1908 om fyra kvinnor som delar en tvåa i Vasastan och försöker arrangera en strejk för att förbättra lönevillkoren på kontoret där de jobbar, är en proto-kontorsroman som samtidigt är så otidsenlig att den valdes till förra årets ”Stockholm läser”-bok.

Frågan är om en nutida författare skulle vågat sig på så upproriska rader om sin arbetsplats: ”Gatorna kvalde mig, att inte tala om alla de fula husen. Jag tyckte, jag skulle velat ställa mig på Odenplan och kräkas! Och jag skulle velat lägga en liten bomb under kontorstrappan.”

”Norrtullsligan” blev stilbildare för en rad andra kontorsromaner med mellankrigstidens kontor som utgångspunkt. På verklighetens Sveavägen restes byggnader – som försäkringsbolaget Thule – där arkitekten Gustaf Clason ritat planlösningar anpassade efter papperets väg genom de olika avdelningarna: standardiserade möbler, funktionell belysning och genomskinliga mellanväggar för att effektivisera uppsikten över de anställda, blev de hypermoderna metoder som därmed lade grunden för den avpersonaliserade arbetsplatsen. I samma veva fick kontorsromanen sitt stora genombrott: kontoristerna blev fler, i synnerhet de kvinnliga. Etnologen Birgitta Conradson skriver i sin doktorsavhandling ”Kontorsfolket” att romaner som utspelar sig på kontor blev särskilt populära under den här tidsperioden eftersom ”det då fanns en stor potentiell målgrupp, nämligen de många förhoppningsfulla, unga ogifta kvinnorna som strömmade till en för dem ny och okänd – men ändå lockande – arbetsmarknad.”

Böckerna är alltså vad man i dag skulle kalla chick lit. Ofta är vd:n den upphöjde, nästan onåbare mannen som skall snaras för att man ska undfly nucketillvaron. Titlarna talar sitt tydliga språk: ”Kontorshustrun”, ”Bara en kontorsflicka”, det är borgerliga kvinnoideal där kontoret är vägen till ett betryggande äktenskap. I Anita Brücks ”Öden bakom en skrivmaskin” får huvudpersonen veta att hon inte har ”något egentligt yrke, utan bara en verksamhet som ger ett nödtorftigt uppehälle. Glöm för guds skull inte att vilket någorlunda antagligt giftermål som helst i verkligheten är den enda räddning ni har!”

Redan då ansågs alltså kontors­livet vara en andefattig syssla och i denna maskinålder är det många mekaniska metaforer som målas upp för att skildra det dehumaniserande arbetet: Waldemar Hammenhög, som jobbade som kontorist i elva år, beskriver i ”Svenske Apollo” hur ”Maskineriet kom igång under svagt gnissel, skrivmaskinerna, adderingsmaskinerna… allt vävdes ihop till en symfoni som skar gällt” och i Tyra Hagstrands ”I viyellablus och kontorsförkläde” heter det att chefen är ”arbetets hävstång”.

Medan bilarna blåser förbi på Fågelsångsvägen utanför Durable så att snöröken svansar efter, vandrar jag från kontorsrum till kontorsrum.

Jag är nog inte lämpad för kontorsarbete, inser jag. Medan jag försöker förstå företagets arbetsuppgifter katapultavfyras tankarna ut i tomma intet, en efter en. Medie­män blir säkert mediemän för att de inte behärskar något annat.

Den meditativa lunken, rasslet från kopiatorer och skrivare, ”Für Elise”-ringsignalen från den sladdlösa telefonen. Trösten i Urbans ord är liten när han säger att man ”inte kan begära att alla ska vara så knasiga som jag att de går i gång på en plastmapp: ’Det här är en jävligt bra produkt!’”

Jag bläddrar i broschyrer och blir lite deppig över att jag inte kittlas av att få veta ”hemligheten bakom ClickFold®-systemet”.

Men jag smittas av gemenskapen.

Här sitter säljaren Magnus, vars reseräkning liknar turnéplanen för ett mellanstort svenskt rockband: Båstad, Laxå, Ljungby, Göteborg, Frankfurt, allt på samma månad, och han får mejl från kunder som lyder: ”Har ni alltså släppt ett nytt lock till 60-literssoptunnan? NÄR hade du tänkt berätta det för mig?”

Här sitter Mia som är ekonomi­ansvarig, Anna och Helena på kundtjänst.

Och det får mig att igen tänka på Max Barrys dystopiska tjänstemannaroman ”Company”, på stycket där personalavdelningen just lanserat det stora Avpersonaliseringsprojektet. Det går ut på att sluta kalla de anställda vid förnamn för att studera vilken effekt det får när de inte längre har en privat identitet: ”Det är ännu i ett tidigt stadium”, jublar en av mellancheferna, ”men vi ser redan en tydligt nedåtgående trend i icke-jobbrelaterade samtal kring vattenautomaten och på telefon!”

I USA har det allt hårdare företagsklimatet i vissa fall lett till något som i hobbypsykologiska termer kallas going postal, där sönderstressade medarbetare en dag packar ner en Uzi i stället för lunchlåda i portföljen och sedan öppnar eld mot allt och alla. Det känns därför nästan logiskt att pc-shootern ”Counter-strike” har en bana byggd efter kontoret i amerikanska versionen av ”The office”.

På vita duken har Hollywoodfilmer som ”Office space”, ”Brazil” och ”Clockwatchers” levererat mildare hämndfantasier mot, i tur och ordning, corporate bullshit-terminologi, hämmande byråkrati eller gammal hederlig arbetsapati. Bland utländska romaner är Joshua Ferris ”Så fick vi se slutet” ett av de senaste årens mest omtalade exempel, där paranoian i nedskärningstider breder ut sig över kontorslandskapet.

Joseph Hellers ”Någonting har hänt” eller Ed Parks ”Personal days” (som ägnar en berömvärt stor del åt att beskriva kontorets skärmsläckare) är formidabel kontorssatir, och Douglas Coupland har i ett antal romaner utforskat gräsrötternas maktlöshet i en stor organisation, med huvudpersoner som befinner sig någonstans mellan Dilbert och Josef K.

– En gång hade jag en ung kille på anställningsintervju, berättar Urban när vi sitter på hans rum. Allt gick bra tills han sa: ”En av mina styrkor är att jag kan umgås med folket på golvet trots att jag är akademiker.” Det blev en väldigt kort intervju, kan jag meddela.

Men är det inte för dig som gammal militär svårt att släppa rangordningar, försöker jag, och Urban erkänner, jodå, han får fortfarande gåshud av vaktparader. Men så lutar han sig fram så fåtöljen knarrar och vrider sin monitor mot mig och visar det rangsystem han själv byggt upp.

Det är en schematisk bild över en laguppställning på en fotbollsplan, och varenda teambuilding-kurs jag plågat mig igenom svischar förbi bakom ögonen.

Urban pekar på fotbollssplanens anfallsposition där lagerpersonal och kundtjänst huserar, så att säga vid frontlinjen. Han pekar på inköpschefens liberoposition. Och så på sig själv som, säger han, är ”Ravellitypen” och jag tänker att det där med den spexiga Ravellitypen, med samma hårdkokta kärna, inte är helt fel. Urban sparkar ut bollen från målvaktsplats till spelarna så de kan göra mål och dra in pengar. Så funkar det. Domare på planen är den tyska koncernägaren. De kan dela ut gula eller röda kort, förklarar Urban.

Apropå tyskarna får så toalettskyltarna till slut sin förklaring. De är inte på skämt, inte helt och hållet, det är ”tysk standardskylt”, skrattar Urban.

Vi går en trappa ner till fikarummet. Jag får höra om julfester med Oktoberfesttema där vd:n serverat gulasch i lederhosen, om den kommande ”Aim for the stars”-kontorsmässan med ”Star wars”-tema (stalltipset är att många kommer att dyka upp i Darth Vader-masker) och om en blöt kväll på Frankfurtmässan där en anställd tryckt i sig imponerande femton gin & tonic:

– Jag kommer åtminstone inte att få malaria på ett tag med tanke på mängden kinin i tonicen!

Följt av skratt kring bordet.

Det är sjuttio år sedan kafferasten infördes, berättar etnologen Birgitta Conradson, i begynnelsen var den en gerillaaktion underifrån där unga, kvinnliga kontorsarbetare smygfikade på toaletterna i protest mot att deras manliga kolleger kunde springa ärenden på stan utan någon löplina.

De gallerförsedda fönstren i Durables fikarum till trots, genom vilka man kan skymta identiska ljusgrå byggnader med ljusgrå tak längs Fågelsångsvägen, så är stämningen positiv.

Men inte ens jobbgemytligheten får vara i fred för kulturen.

I ”The office” är det särskilt sällskaplighet och skojfriskhet som är arbetsplatsens största påfrestningar.

På det moderna kontoret är hjärtligheten förhärskande. Men som vi alla vet kan känslan av alienation vara som starkast i trivseltäta miljöer.

Jessika Gedin, ny programledare för SVT:s ”Babel”, nämner nutida romaner som Elin Grelsons ”Du hasar av trygghet” och Sofia Nor­dins ”Gå sönder, gå hel” där kontoret representerar en schablonartad Verklighet som inte alla passar in i.

– Det är den Verklighet som huvudpersonerna har svårt att förhålla sig till: vad Vanliga Människor talar om vid kopieringsapparaten, vad Vanliga Människor drömmer om. Kontoret har helt enkelt blivit en karikatyr av mänskligt liv, en projektionsyta för våra fördomar. En plats som alla vet hur den ser ut men som ingen någonsin har besökt. Lite grann som förorten var för tio år sen.

Men oavsett om vi känner tillhörighet eller inte så är vi våra jobb.

Att vår identitet är så uppbunden i yrket har att göra med vår starka pliktkänsla och omtalade arbetsmoral. Inga kan jobba som vi. Plikten har inget med arbete för överlevnad att göra, utan är en dygd och ett självändamål.

– Välfärdssamhället och folkhemmet byggde på plikten mot samhälls­kollektivet, och det finns kvar som ett starkt värde hos oss svenskar. Det skiljer oss från andra delar av världen där man snarare markerar plikten mot familj och släkt, säger Jonas Engman, lektor i etnologi vid Stockholms universitet.

Därför blir också kollaps i yrkeslivet början till ett fritt fall i manskrisande romaner som Mattias Ronges ”Tittaren” eller Jonas Joelsons ”Tabula Rasa Hotels”.

– Alla grupper vi tillhör påverkar vilka vi är och blir. Egentligen är det inte så konstigt att arbetet påverkar vår identitet och vårt beteende eftersom vi ju spenderar otroliga mängder tid där! Din arbetsplats påverkar dig mer än dina föräldrar, som psykologiforskaren Judith Harris visar i boken ”Myten om föräldrars makt”, säger Oskar Henrikson.

Att leva ut drömmen att skrika åt chefen att ta sitt j-o-b-b och köra upp det kan alltså få katastrofala psykologiska följder. Kanske är det därför vi behöver kontorsromanernas antihjältar: Som någon som lever ut den anarkistiska friheten åt mig, medan jag på tryggt avstånd klickar fram ännu ett kalkylblad i Excel, kissar sittandes och tvättar händerna med runda cirkelrörelser.