Kulturutredningens förslag att omorganisera Sveriges författarfond är ett dråpslag mot litteraturen. Konsekvenserna kan komma att slå hårt mot Sveriges alla författare – och i förlängningen mot våra läsare.
I alla fall om utredningen förstår vad den själv föreslår. Utredningstexten är svårtolkad och motsägelsefull. I de korta avsnitten som rör litteraturen kan man först luras att tro att allt är frid och fröjd. Författarfondens verksamhet framhålls ”som en stark part inom ordområdet”. Man påstår att det inflytande som upphovsmännen och deras företrädare har över fonden ”bör bibehållas i sak oförändrat”.
Men i nästa mening tar man bladet från munnen och föreslår att Författarfonden ska ingå i en ”enrådighetsmyndighet”. Det betyder, i klartext, en myndighet som saknar styrelse. En generaldirektör bestämmer. Över vadå? En påse med pengar som de olika konstformerna ska dela på?
Syftet med sammanslagningen är att många är starkare än en. Det är ett olyckligt felslut. Det visar att Kulturutredningen inte har förstått fondens konstruktion och särart.
Sveriges författarfond är ingen myndighet. Frågan är om det ens är juridiskt möjligt att slå ihop den med en annan myndighet.
Utredningen talar konsekvent om statliga bidrag och stöd. Men biblioteksersättningen, som fonden handhar, är inget bidrag. Den är den ersättning som författare, översättare och bokillustratörer får för att medborgarna fritt får låna deras böcker på biblioteken. Systemet etablerades 1955 och har sedan dess haft ett brett politiskt och folkligt stöd.
Senast 2007, efter EU-kommissionens angrepp på konstruktionen, slog en enhällig riksdag fast att: ”Biblioteksersättningen är av stor vikt inte bara för upphovsmännen själva utan utgör också en betydelsefull del i målsättningen att bevara och utveckla det svenska språket, som utgör ett litet språkområde.”
När striden vanns applåderade samma riksdag beslutet.
Kulturutredningen tycker också att Författarfondens verksamhet fungerar. I sak.
Då vore det bra om de kunde tala om varför de vill förändra den. Och på vilket sätt Sveriges författare blir starkare av att förlora sin självständighet och att dela sina ersättningar med andra statliga bidrag inom konstnärsområdet.
Samtidigt får de gärna ge en fördjupad analys av varför det statliga stödet till kvalitetsutgivning ska förändras. Poängen måste vara att det är vissa, kvalitetsprövade titlar som får stöd, inte en viss typ av förlag. Men det kanske är själva kvalitetsbegreppet som skrämmer. I så fall borde man tala om, det.
Om man börjar tumma på litteraturstödet och gör det behovsprövat riskerar hela konstruktionen att vackla. En konsekvens av förslaget kommer att bli att den icke kommersiella litteraturen trängs ut från de stora förlagen och hamnar på de små – eller inte blir utgiven alls.
Kulturutredningen är illa genomtänkt och illa skriven. Remisstiden är oförskämt kort. Det viskas om att kulturdepartementet redan sitter och filar på propositionerna. Det är alltså bråttom. Sveriges författare vill veta vad som ska hända med Sveriges författarfond. Det handlar om litteraturens överlevnad. Den breda, smala och stora. Vad menar kulturutredningen? Varför vill den rasera ett system som fungerar? Vi vill ha ett förtydligande.
Innan vi får det betraktar vi utredningens förslag som en krigsförklaring.
Sveriges Författarförbund
Mats Söderlund
Ordförande
Eva Susso
Förste vice ordförande
Oline Stig
Andre vice ordförande