Det vet alla sportfiskare. Det som syns på ytan ger bara en föraning om det som sker på djupet. Vi ser bara en begränsad del av det liv som äger rum. Det är på samma sätt med det som kallas Reva. Vi ser konsekvenserna, inte kugghjulen som länkas samman med varandra i ett skoningslöst dödshjul, som bara snurrar vidare i allt mer rasande tempo.

Ann Heberlein närmade sig en del synliga konsekvenser i sin krönika i går (DN 22/2). Bra så. Det är dock detaljen och inte helheten som vi koncentrerar oss på genom att ensidigt tala om t-banekontroller. För tro mig. Detta har förberetts. Vi är som fiskaren som kastar där det rör på sig. Men det är inte där stimmen går.

Då missar vi naturligtvis vad det avgörande sker. Det är – för att tala med migrationsminister Tobias Billström – en fråga om volymer.

Det är inte ett nytt Sverige. Det är samma gamla folkhemsrasism. Nu som då. Det är samma plikt, nu som då. Men. Vi har en plikt också i att vara männi­skor, mänskliga – men den faktorn går inte att systematisera, väga och mäta, belöna. Den volymen går inte att räkna. Det finns ingenting mänskligt i Reva. Det är en dödsmaskin. Ingenting annat.

Det vi nu ser ske i tunnelbanan i Stockholm har förberetts sedan drygt ett år tillbaka, i Malmö – min hemstad. Reva är en del av ett större EU-projekt där fokus ligger på återvändande. Volymerna skall återföras. I Malmö genomfördes det som ett pilotprojekt. ”Projektnamn: Reva – Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete.”

Är det bara jag som ryser av nyspråket? ”Effektivt verkställighetsarbete”?

Jag citerar: ”De tre myndigheterna Migrationsverket, Polisen och Kriminalvården delar på ansvaret för arbetet med verkställigheter och återvändande. Projektet är en förstudie av hela processen för verkställigheter och återvändande från den första myndighetskontakten till utresa. Den avser att på ett heltäckande sätt kartlägga och analysera hela verkställighetsprocessen. Även förvars­enheternas användning och kapacitet samt arbetet med ärenden gällande verkställighetshinder ska studeras och analyseras.”

Detta skedde alltså i Malmö. Det skedde genom gatukontroller, arbets­platsbesök, cykelkontroller – det fanns inget ärende för litet för att man inte skulle kunna tänka sig att avkräva identitetshandlingar, grundat just på den förlegade föreställningen om ras – vilket naturligtvis inte ingår i polisens värdegrund. En pojke går mot röd gubbe. En far slänger en burk på gatan. En mor arbetar svart. Någon somnar på biblioteket. Lägg märke till att detta bara är en del av den större delen – också förvar och gränspolis skall effektiviseras. Det sker genom samverkansmöte, där exempelvis Rädda Barnen och Svenska kyrkan bistår Migrationsverket och polisen.

Stadsmissionen i Stockholm presenterade för en tid sedan rapporten ”Hemlös 2012” Låt följande citat sjunka in en stund: ”Sedan 1,5 år har Svenska kyrkan regelbundna träffar med gränspolisen. En av de frågor som diskuteras är hur ett ordnat frivilligt återvändande kan organiseras. Lena Strömberg-Larsson, stiftsdiakon i Lund, berättar att gränspolisen har frågat om personal från Svenska kyrkan skulle vara beredd att följa med på sådana återvändanderesor. Det här är ett ganska nytt synsätt, berättar Lena Strömberg-Larsson, som tycker att det på senare tid har skett en förskjutning från att försöka gömma papperslösa till att i stället försöka arbeta för att hitta alternativ till ett djupt utanförskap i Sverige. Enligt Lena Strömberg-Larsson har den svenska migrationsdebatten länge saknat en seriös diskussion om hur människor som på frivillig basis vill också ska kunna återvända till sitt ursprungsland.”

Det är bara ett problem. Det är inte frivilligt återvändande. Det är deporteringar. Jag har nu under drygt ett år undersökt vad Reva egentligen innebär. Det är ett löpande band. Kort och gott. En 25-procentig effektivisering. Vi deporterar som aldrig förr.

Låt mig få citera igen: ”Enligt gränspolisens Kristina Hallander Spångberg finns det ingen fredad zon där pappers­lösa barn kan uppe­hålla sig och vara säkra på sin trygghet.”

Man utvisar alltså barn som går på gruppterapi för att kunna uthärda konsekvenserna av tortyr? Man väntar utanför byggnaden. Traumat blir ett pågående övergrepp. Är detta Sverige?

I oktober 2012 kommer jag över ett protokoll från ett av dessa samverkansmöten. Gränspolisen. Svenska kyrkan. Rädda Barnen.

Citat 1: ”En av gränspolisens spanare som medverkar på mötet har varit med på två chartrade flyg för utvisningar till Irak. Han beskriver stämningen ombord på planen ’som på en vanlig charter, på ett semesterflyg’. Polis finns med på alla chartrade flighter i säkerhetssyfte och det sägs oftast gå lugnt till även om det stundom händer att människor som ska utvisas inte är lugna och behöver tas från gruppen ett tag. Gränspolisens spanare anser vidare att oron hos dem som utvisas på dessa flighter inte handlar om risken för förföljelse i hemlandet utan snarare om ekonomiska bekymmer som att de inte har ett hem eller ett arbete.”

Det var en skarp analys. Jag har en rad intervjuer, protokoll, brev, mejl – som alla säger samma sak: övervåld, förnedring.

Citat 2: ”En patient på permission, både vuxna och barn, räknas enligt polisen som tillräckligt friska för att kunna gripas och utvisas, oavsett om permissionen gäller en timme eller en dag. Vid frågan varför den situationen är annorlunda, barnet är ju fortfarande inskrivet på BUP och under behandling, permission är ju en del i behandlingen, svarar polisen att en person som orkar vara ute på stan är inte i så dåligt skick att den inte kan utvisas.”

Vi talar om barn. Vi talar om barn på permission från en psykiatrisk klinik.

Citat 3: ”Frågan om apatiska barn kommer upp till diskussion och gränspolisen säger att apatiska barn var en tillfällighet som de inte längre ser, enligt dem var detta ett fenomen som inte heller fanns i våra grannländer. Olika rapporter säger olika saker menar de och det skulle därmed vara svårt för polisen att bilda sig en uppfattning om vad som är sant och inte. En av gränspolisens spanare som är med på mötet berättar att han varit med och utvisat en flicka som befann sig i ett apatiskt tillstånd, hon var inte sängliggande men hade inte pratat på flera månader. Enligt denna spanare hade flickan, nästan så fort hon blivit satt i polisbilen på väg till flygplatsen börjat prata mycket, vara glad och be om hamburgare, ingen tyckte det var så märkvärdigt, inte heller föräldrarna.”

Och så lämnar alla lugna och lyckliga sitt samverkansmöte medan Reva fortsätter.

Många av oss är på rätt sida om spärrvakten. Vi kan bara låta det ske. Men glöm inte. Det du ser i tunnelbanan i dag är bara den synliga delen av en värld där vi säger: ”Nej, just han är inte en människa. Han skall föras bort bakom gränsen och försvinna.” Reva är en av våra riktigt stora moraliska härdsmältor. Det är vidrigt, på alla sätt.