Vad har genmodifierade tomater, finans­krisen, pandemi­risken och kriget mot terrorismen gemensamt?” Om du inte har sett deras klistermärken så kommer nämnda slogan från sajten Vaken.se, och den intressanta fråga som ställs kanske är något för Svenska Dagbladet att sätta tänderna i?

I sviterna efter de narkolepsifall som följde på massinsatsen mot svininfluensan tycks de svenska vaccinskeptikerna nu vädra morgonluft. I söndagens tidning skriver SvD om en utbredd rädsla bland tonårsföräldrar mot HPV-vaccinet Gardasil, som ges i syfte att skydda mot livmoderhalscancer. För det finns alltid en rapport från USA; en okänd studie som av någon anledning tystats ned av ett diffust etablissemang.

En av de mest glittrande tummel­platserna för den här typen av teorier är just Vaken.se, som sedan 2004 utgjort ett nav för den så kallade Sanningsrörelsen. Grunden är att lansera 11 septemberattackerna som ett insiderjobb, men här ryms alltifrån alternativa rön om Palmemordet till ”sanningar” om att världen i själva verket styrs av rymdödlor. Som i varje foliehattspark värd namnet återfinns dessutom diverse antisemitiska föreställningar om judiska konspirationer.

Det här låter väl som en viktig röst att lyfta fram i diskussionen om ett vaccin mot en cancerform som varje år dödar 150 kvinnor, varav 110 hade kunnat räddas? Det anser uppenbarligen SvD, som vid sidan av forskare, läkare och oroliga privatpersoner intervjuar Vaken-skribenten Andre Lindgren: ”Att sambandet inte är bevisat betyder inte att sambandet inte finns. Det enda rätta vore att återkalla vaccinet tills alla samband är utredda.”

Sett ur ett slags Poppersk vetenskapstradition har Lindgren delvis rätt; det finns ingen garanti för att framtida studier inte kommer att påvisa ett samband mellan HPV-vaccin och de dödsfall som ”rapporterats i USA”. Men sådant är nu inte forskningsläget, och medan folk skräms upp blir fler sjuka. Det skulle vara intressant att höra SvD förklara varför de väljer att legitimera rena konspirationsteorier i en fråga som inte rör scifi-reptiler eller tomat­terrorism, utan kvinnors och flickors liv och hälsa.

Medierna i stort tycks dessutom ha drabbats av ett slags debatt­bacill som tvingar fram journali­stik där ord ställs mot ord, avsett vilka de är. ”Är jorden platt? En för, en emot – kör!” Särskilt tydligt blir detta i frågan om klimathotet, där behovet av att ständigt ”debattera” forskningskonsensus i en akut och avgörande fråga sår tvivel som förhalar åtgärder och konkret politik.

Att alla åsikter har rätt att uttryckas betyder inte att de i alla sammanhang är lika värda att lyssna på.